- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
369

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handens skönhet - En "ärkekättare", af Nils Svenske

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

romerska antiken, är visserligen också till en del
stympadt med hänsyn till händerna, liksom med hänsyn
till näsor och andra framstående delar.

Grekerna hade i sin plastik särskilda ideal för
den manliga och den qvinnliga handen. Med undantag
för fingrarna gällde hos dem Minervas hand som den
skönaste: till följd af den mer manliga kraften,
fingo fingrarna här ej spetsa till sig, som vid den
qvinnliga handen. Hos Artemis (Diana) har man deremot
att söka den skönaste qvinnliga hand, väl att märka
ej hos Venus, som till följd af sin yppighet måste
hafva en hand mer fyllig, än vekt skön.

Oaktadt ens hand genom naturens och eget arbete
förr eller senare förlorar sin skönhet, så ingår
dock just rörelsen som en oafvislig beståndsdel i
denna. Rörelsen kan emellertid vara af mångfaldig art,
verka än befordrande, än hämmande på vår uppfattning
af det sköna. Råheten och bildningen skilja sig
afgjordt i handens rörelse och hållning, och för
den obildade är i ett sällskap ingenting vanligtvis
obehagligare, än bruket af händerna. Egendomligt nog
har den gamla tiden bättre uppfattat handrörelsens och
gestikulationens ästhetiska sida, än den nya. Hos
greker och romare var handrörelsen en väsendtlig
fordran i de mimiska konsterna, vid dans, drama och
tal, hvarom deras uttryck, cheironomi, det vill säga
den normala handrörelsen, vittnar.

Det finnes folk, som ej sjunga, äfven sådana, som
tyckas hafva sjungit ut sina folkvisor, men sällan ett
folk, som ej dansar. Före civilisationens inträdande
finnes hos vilden dansen, och denna qvarstår äfven
efter civiliseringen som nationaldans. Med denna
är åter förbunden en konstrik handrörelse, och
om Terpsichores mest framstående
döttrar i alla tider inhösta applåder, så
hafva de för dem att till största del tacka det
nationella innehållet hos enskilda dansar, vid hvilka
handrörelsen spelar hufvudrollen. I salongerna har
dansen sjunkit ned i fötterna.

Såsom ofvan är sagdt, hörde handrörelsen utom till
de gamlas danskonst och drama också till deras
oratoriska uppträdande, i hvilket senaste fall vi
ock stå vida efter dem. Våra parlamentariska, andliga
eller festtalare förstå ej, som de, handens bruk för
gifvandet af styrka och ofverbevisning åt talet. Och
dock låg den öfverväldigande verkan, en Demosthenes’
och Ciceros tal på åhörarna utöfvade, till större
delen just i dessa talares kraftiga aktion. Ordet,
der det framföres på ädelt sätt och riktigt betonas,
kan väl sjelft bedåra, men aldrig enbart så, som då
det beledsagas af väl beräknade
plastiska arm- och handrörelser. Vi hafva ännu i
behåll klassiska tal, som på sin tid frambragte en
storartad verkan på åhörarna, men i vår deremot
skulle göra helt och hållet fiasko, om de ej
beledsagades af sann, kraftig aktion.

Den just genom sina väl beräknade armrörelser så plastiska
grekiska dansen behagade ej de allvarligare romarenas mindre
utvecklade konstsinne. Cato och Cicero tala högst
föraktligt om densamma. Men när senare grekiskt
språk och grekiska seder, liksom i vår tid franska,
bemäktigade sig den dåvarande civiliserade verldens
sällskaps-lif och kommo till välde äfven inom
konsten och vetenskapen, firade äfven danskonsten
sina triumfer i Rom, och det fanns till och med
kejsare, hvilka, likt en David, om ock af andra
bevekelsegrunder, än dennes, dansade offentligen för
folket, till exempel en Nero.



John Wiclif. [J.SÖRENSEN.X.A.]



En "ärkekättare".

De storartade Luthersfester, hela den protestantiska
verlden, till minne af den man, som bar fröet till
ny utveckling på andens område inom sin barm, år
1883 firade, ledde helt naturligt tanken hän till
en af hans närmaste och värdigaste föregångare, den
störste reformatorn före »reformationen, den engelske
»ärkekättaren» Johannes Wiclif, hvilkens namn och
lifsgerning icke må förgätas, när det är fråga om
dem, som i märkligare grad främjat den menskliga
utvecklingen och tankefriheten.

Det är med de framsteg, menskligheten gör mot ett
för henne sjelf i dunkel ännu insvept mål, alldeles
som med de mer eller mindre våldsamma utbrotten af
vår jords vulkaner. Stundom märker man knappt stegen
framåt på ljusets och frihetens bana, emedan de äro
så små och göra så litet buller; en annan gång åter
står man som träffad af blixten
inför den fruktansvärda darrning, som genomilar än
en, än en annan del af den andliga verlden, inför
detta våldsamma födsloarbete, som angifver grusandet
af något föråldradt och begynnelsen af något nytt -
nya idéer, nya förhållanden.

Sådana häftiga utbrott inom andens verld hafva dock, liksom
jordbäfningarna, sina förebud. De, som vårda det gamlas för dem
heliga eld, underrättas tid efter annan om, att fara för
dettas bestånd är för handen. Långt innan vulkanen
kommer till utbrott, hör man det döfva, underjordiska
mullrandet. Den, som förstår att taga detta tidens
tecken i akt, afvaktar ej det ögonblick, då de första, mer
oroväckande, stötarna hinna infinna sig, utan räddar i hast,
hvad räddas kan, och lemnar det, som mindre värde har, och
det föråldrades vittrade murar att uppslnkas af den inbrytande
förstörelsen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free