Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En "ärkekättare", af Nils Svenske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Katholicismen, förkroppsligad i påfven, hade,
ifall den ej varit döf och blind, under den tid, som
närmast föregick Luthers framträdande, haft tillfälle
iakttaga, att ett utbrott förestod. Fordran om »en
till hufvud och lemnar nydanad kyrkan hade mot midten
af 1300-talet blifvit allt högljuddare. De tyska
mystikerna hade redan länge arbetat derpå och funno
bundsförvandter i England och Böhmen.
De olika landens furstar, påverkade af denna nya
rörelse, sökte på sitt sätt, genom sin inblandning
i påfvevalen, att förekomma ett våldsamt utbrott och
genomföra reformer på fredlig väg. Intet hjälpte. Den
katholska kyrkan var så invaggad i tillit till sin
egen maktfullkomlighet, att hon ej lånade sitt öra
åt de oupphörliga och allt kraftigare framr trädande
anspråken. Icke ens den starka stöt, henne tilldelades
af den man, hvars lefnad vi här nedan skola egna några
ord, förmådde väcka henne ur hennes säkerhetssömn. Och
dock var denna stöt af en art, som, om den blifvit
uppmärksammad och de nödiga eftergifterna i godo
gjorda, sannolikt skulle hafva förhindrat en Luthers
framträdande.
John Wiclifs mannaålder sammanfaller med en tid,
då engelska kronan och folket lågo i strid med
påfvemakten om vissa dryga afgifter, som denna
penningehungrande makt ville aftvinga England lika
väl, som andra stater. Han föddes nämligen, enligt
det allmännaste antagandet, år 1324 i en by inom
grefskapet York.
Huruvida denna by hetat Spreswell eller Hipswell
eller något annat på well, äro historieskrifvarna lika
litet ense om, som om hans namn bör skrifvas Wiclif,
Wiclef, Wic-, Wick- eller Wycliffe. Lika sväfvande äro
uppgifterna om hans ungdomstid. Man har påstått, att
han sedan 1340 tillhörde Queenscollege i Oxford och
att han haft plats inom Merton-college - uppgifter,
hvilkas tillförlitlighet i senare tid dock blifvit
starkt betviflad. Öfver hufvud taget sakna vi ännu i
dag en allsidigt uttömmande framställning af Wiclifs
lefverne och lifsgerning, och det är att befara, att
kommande slägten skola hafva skäl till samma klagan.
De historiska data, som, hemtade ur detta för
menskligheten rika lif, äro med säkerhet kända,
begynna med året 1361. Enligt tillförlitliga urkunder
var han detta år föreståndare för Balliolcollege i
Oxford. Huruvida han den 16 Maj samma år öfvertog
kyrkoherdebeställningen i Fillingham (Lincolnshire),
är omöjligt att afgöra, då andra källor angifva 1363
såsom året för sagda öfvertagande. Sist nämnda år
skall han ock hafva ernått theologiedoktorsgraden,
med hvilken följde rättighet att hålla föreläsningar
i religiösa ämnen. Med året 1366 begynner hans
mer uppseendeväckande verksamhet, riktad mot
påfvedömet. Hans motstånd mot detsamma berörde
dock ännu ej dogmerna, utan inskränkte sig till en
opposition af rent politisk karaktär. Om förloppet
häraf förtäljer historien i kort sammandrag följande:
Då påfven Urban V år 1365 affordrade konung Edward
III de sedan tretiotre år oguldna feodalräntorna,
hänvisade konungen ärendet till parlamentet, som
å sin sida afvisade de påfliga anspråken. Wiclifs
ingripande i denna strid mellan stat och kyrka bestod
nu deri, att han i universitetets hörsalar försvarade
rättmätigheten af nämnda parlamentsbeslut och äfven
i en stridsskrift vågade försvara samma beslut mot
den påfliga öfverhögheten. Lika afgjordt uppträdde
han år 1369, sedan han året förut öfverflyttat till
kyrkoherdebostället i Ludgersball (Buckingham),
för regeringen, då parlamentet fattat beslut om
att pålägga de hittills skattefria kyrkogodsen en
beskattning.
Genom detta sitt uppträdande vann Wiclif konungens
välvilja till den grad, att denne år 1374 förordnade
honom till medlem i den kommission, som sammanträdde
i Brtigge och hade till uppgift att underhandla
om upphörande eller åtminstone inskränkning af de
räntor, den påfliga stolen drog ifrån de engelska
kyrkogodsen.
I Nederländerna utträttade Wiclif visserligen intet
stort, men belönades dock för sin beredvillighet af
monarken med den inbringande kyrkoherdebeställningen
i Lutterworth (Leicester), hvilken han bestred ända
till sin död, utan att dock
under hela denna tid afbryta sin förbindelse med
Oxfords universitet. Han uppehöll sig fastmer med
förkärlek en viss tid af året vid denna högskola,
der han genom föreläsningar, disputationer och
predikningar verkade i frisinnad anda.
Under tidens lopp hade han blifvit en populär
person genom den nationelt antipåfliga karaktär, hans
kyrkligt diplomatiska verksamhet utvisade. Påfvedömets
anhängare började ändtligen öppna ögonen för
denna djerfhet, som, stödd af hofvet och adeln,
dristade sig angripa kyrkans förfall, de andligas
yppighet och företrädesvis tiggaremunkarnas lättja
och okunnighet. Londons biskop, Courtenay, kallade
honom ock den 23 Februari 1377 till inställelse för en
andlig domstol, inför hvilken han hade att svara för
sina irrläror om statens makt gent emot den andliga.
Denna anklagelse var emellertid äfven en handske,
kastad ansigtet på ett inflytelserikt politiskt parti,
anfördt af en fullblodsprins, Hertigen af Lancaster,
John of Gent, hvilken också tog Wiclif under sitt
skydd. Vid det sammanträde, den andliga domstolen
höll i S:t Paulskyrkan i London nyss nämnda dag,
kom det derför till en häftig strid mellan biskopen
och hertigen, hvilken strid hade till följd, att det
raseri, som de andliga genom folkets upphetsande
vetat framkalla mot Wiclif, urladdade sig öfver
hertigens hufvud. Med detta misslyckade försök
läto sig de af Wiclif hårdt ansatta tiggaremunkarna
likväl icke nöja och redan den 22 Maj samma år hade
de af påfven Gregorius XI utverkat flera bullor,
som påbjödo återupptagandet af rättegången mot den
oförbätterlige kättaren. I en af dessa bullor hade
äfven Oxfords universitet blifvit uppmanadt att
inskrida mot den uppstudsige, men universitetet såg,
tvärtemot, i denna påfliga uppfordran ett ingrepp i
sina egna rättigheter, hvilket måste af vi sas.
Emellertid hade Edward III gått till sina fäder,
och Johanna, enka efter »Den svarte prinsen»,
Edwards son, hade för sin minderårige sons, Kichard
ILs, räkning öfvertagit regeringen. Hon var Wiclif
tillgifven och ingalunda sinnad att uppoffra honom,
den påfliga kurian till behag. Likväl afstod man
ej från angreppen på den förhatlige. I tanke att
»bättre är att förekomma än att förekommas», inställde
sig dock denne sjelfmant för sina andliga domare i
början af året 1378. Processen, som skulle utföras i
ärkebiskopliga palatset i Lambeth, bredvid London,
blef dock redan i förstone afbruten på Johannas, af
Londons borgare understödda, befallning. Biskoparna,
hotade å ena sidan af regentinnans onåd, å den andra
af de på palatset instormande menniskomassorna, funno
ställningen ohållbar och släppte Wiclif, sedan han
förklarat, att han vore färdig till återkallelse,
så snart man öfverbevisad honom om villfarelse.
Ingendera delen inträffade emellertid. Ty omedelbart
härefter inträdde det så kallade påfliga schismat
(hvarvid flera påfvar samtidigt gjorde anspråk på
»den helige stolen»). Detta förhållande lade mer än
något annat i klar dag nödvändigheten af en kyrklig
reform och blef äfven för Wiclif en vändpunkt
i hans lifsgerning. Förut hade hans opposition
mot påfveväldet varit endast af kyrkopolitisk
natur; från nu vände han sig direkt mot den
ortodoxt-katholska kyrkoläran.
År 1381 angrep Wiclif, som under tiden varit sysselsatt med den
latinska bibelns öfversättning till engelskan, i tolf
artiklar den katholska kyrkans brödförvandlingslära
(i nattvarden), i det han påstod (liksom sedan Zwingli
och Calvin), att brödet och vinet blott betecknade
Kristi lekamen och blod. Detta steg retade Oxfords
ortodoxa universitet emot honom, och en af detsamma
nedsatt komission förklarade de tolf artiklarna för
kätterska och förbjöd ej blott deras lärande, utan
ock deras åhörande. Detta gaf åter anledning till
att Wiclif i en latinsk skrift om nattvarden vände
sig till den stora allmänheten och i en mindre under
titel »The Hicket» (lille porten), hvilken vann en
stor läsekrets, för hela engelska folket framlade sin
nya lära. Denna fann ock vid sjelfva universitetet
anhängare, hvilket snart visade sig vid ett nytt
kanslärsval, då en Wiclifs åsigter ej afvogt sinnad
man till nämnda befattning utsågs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
