- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
371

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En "ärkekättare", af Nils Svenske - Unga gudmor, af Toivo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Denna lilla seger utplånades dock inom kort genom
det nederlag, som låg i Wiclifs fiende Courtenays
utnämnande till ärkebiskop af Canterbury, det
vill säga till engelska kyrkans öfverhufvud. Också
dröjde denne ej att för kättarens oskadliggörande
sammankalla en synod, hvilken sammanträdde i London
den 17 Maj 1382. Denna fördömde, såsom kätterska,
tjugofyra satser, hvilka tillskrefvos motpartiet, och
fordrade af parlamentet deras förfäktares häktande
och bestraffning. Underhuset, måhända uppskakadt
af en samtidigt inträffande jordbäfning, hvilken
folket, lika väl som Wiclif, ansåg vara en Guds dom,
ville dock ej ingå på dessa fordringar, hvarför den
engelska kyrkans primas lät sig angeläget vara att
åt sig utverka en kunglig fullmakt, som gaf honom
rätt att på egen hand skrida in mot kätteriet.

De första offren för denna allmakt voro några
af Wiclifs anhängare vid universitetet, hvilka
tvungos att återkalla eller att aflägsna sig från
högskolan. Efter detta förberedande steg vågade den
nye ärkebiskopen direkt angripa sin motståndare och
inkalla honom för en synod, hvilken sammanträdde i
Oxford den 18 November 1382 och bar en fullkomligt
inqvisitorisk pregel.

Här försvarade sig Wiclif ståndaktigt, men
kunde ej förhindra, att man uteslöt honom från
universitetet. Sannolikt hade han blifvit föremål för
ännu större obehag, om han ej genom en redan förut
insänd böneskrift till konungen och parlamentet
lyckats få den ärkebiskopen meddelade fullmakten
tillintetgjord. Härigenom blef synoden hindrad från
att beröfva honom hans kyrkliga embete.

Hänvisad till sin församling Lutterworth, fortfor
han dock att derifrån i tal och skrift vittna om sin
öfvertygelse, hvarför påfven Urban VI uppfordrade
honom att infinna sig i Rom, för att stånda ansvar
för sina irrläror. En högre makt, än den kyrkliga,
befriade honom dock från efterkommandet af detta
maktspråk: han dog plötsligt den 29 (enligt andra den
31) December 1384, träffad af slag under förrättandet
af gudstjensten i Lutterworths kyrka.

Tretioett år senare förklarade konciliet i Constans
(den 4 Maj 1415) Wiclif vara en kättare och fyrtiofem
artiklar ur hans skrifter som fördömelsevärda;
samtidigt befallde konciliet, att hans skrifter skulle
brännas och hans ben uppgräfvas och kringströs. Till
följd af detta beslut lät påfven Martin V tretton
år senare verkställa denna uppgräfning och förbränna
benen, hvilkas aska kastades i en flod.

Detta är, så vidt man känner, förloppet af den mans
lif, hvilken, enligt en samtidas utsago, till sitt
yttre var gänglig och mager, till sitt inre deremot
en stor man af otadlig vandel; för sina anhängare
var han hvarken mer eller mindre än ett helgon. Också
andas hans skrifter sanning, allvar, gudsfruktan och
sträng samvetsgrannhet mot honom sjelf. Liksom Luther
och andra anderika naturer, var han besjälad af en
frisk, sedlig humor.

Bland de vetenskapliga verk, han efterlemnat,
intager hans »Trialogus», innehållande en
systematisk framställning af den kristna läran,
främsta rummet. Arbetet är hållet i samtalsform, i
det deri tre allegoriska figurer, Aletheia, Pseudos
och Phronesis (sanning, lögn och förnuft) uppträda,
bekämpande hvarandra på religiös mark. Arbetet, som
fulländades ett par år före Wiclifs död, behandlar
i första afdelningen läran om Gud, i andra läran
om verlden (materien), om menniskorna och änglarna,
i tredje den kristna sedeläran,
i fjerde sakramenten, de kyrkliga
inrättningarna och de yttersta tingen. Ett synnerligen
dyrbart arbete af Wiclif är dessutom hans med vänners
tillhjälp utförda bibelöfversättning, fullständig dock
först efter reformatorns död (1400), genom hvilken
Den heliga skrift kom i hvar mans hand och blef en
hela engelska folkets egendom.

Af de nya läromeningar, Wiclif ville göra gällande,
tilllåter utrymmet oss anföra blott enstaka satser. I
läran om Gud utgick han från den grundsatsen, att
intet väsen eller ting kan uppstå, utan att förut
hafva blifvit tänld, hvarför han hänförde det synligas
orsak till en guddomlig, evig intelligens, i hvars
idéer alltet haft gestalt, innan det i verkligheten
fick en sådan. Det onda och synden, hvilkas orsak
Wiclif äfven förde tillbaka till Gud, fattade han ej
såsom något positivt, utan såsom en brist (defectus)
och, i den mån de båda dock verkligen existerade och
genom sin tillvaro voro menniskan besvärliga, såsom
ett Guds medel till högre ändamål, hvarvid dock den
syndiga menniskan blott handlade till följd af henne
bestämmande sinnliga orsaker. Wiclif förkastade
tillbedjandet af helgon, då det gåfves blott en
medlare mellan Gud och menniskor.

I sina begreppsbestämningar om kyrkan var han
helt och hållet protestantisk, i det» han med
kyrkan förstod ej summan af det andliga ståndets
medlemmar, utan summan af dem, som genom frälsning
hade del i saligheten. I ingen punkt trädde han dock
skarpare upp emot den bestående kyrkan, än i läran
om nattvardens väsen. Transsubstantiationen (bröd- och
vinförvandlingen), undandragandet af vinet från
den stora menigheten och messoffret (åsigten att
presten vid instiftelseordens läsande öfver brödet
och vinet bringar Gud ett oblodigt offer) har Wiclif
lika bestämdt, som Luther, förkastat. Beträffande
kyrkostyrelsen har han ändtligen i stället för
den hierarkiska ordningen med påfve, kardinaler,
ärkebiskopar, biskopar och lägre klerker, hvilken
ordning ej funne stöd i Guds ord, fordrat en
presbyterialförfattning, hvilken vore den enda med
bibelns läror öfverensstämmande.

Den enda mörka punkt i Wiclifs andliga åskådning var
hans envisa fasthållande vid Augustini oförnuftiga
predestina-tionslära, det vill säga läran om, att
Gud från början bestämt en del menniskor till evig
salighet, medan den andra delen vore lika visst på
förhand bestämd för helvetets eld, en fruktansvärd
lära, som, om ock hyllad af reformationens flesta män
och äfven en tid af Luther, leder till det fullkomliga
förnekandet af menniskans fria vilja och dermed ock
till hennes oansvarighet för sina handlingar.

Oaktadt detta missgrepp, var Wiclifs uppträdande,
såsom brytande med den gamla kyrkans grundsatser,
af den betydelse, att han väl kan betraktas som den
man, hvilken närmast Luther bidragit att lyfta oket
från en under århundraden förslafvad mensklighet:
det var ej blott en reformation af det kyrkliga
lifvet, utan ock en förbättring af kyrkans lära, han
åsyftade. Att hvarken Luther eller hans medhjälpare
Melanchthon erkände detta förhållande, förringar
ej Wiclifs ära, och när Melanchthon om honom säger:
»Narraktigt sammanblandar han evangelium och politik
...», så är denna dom, såsom af det ofvan sagda
synes, orättvis. Ty om det än ej kan förnekas, att
i Wiclifs verksamhet ingick ett politiskt-nationellt
element, så visar sig dock deri endast den allmänna
karaktären hos engelsmannen, hvilken i kyrkliga frågor
är lika litet kosmopolitisk, som i politiska.

Nils Svenske.



Unga gudmor.
(Se bilden å nästa sida.)

Skönare syn, än du,
Aldrig jag sett ännu,
Aldrig jag drömt.
Lätt, som en vestanvind,
Lenaste rosenkind
Kysser jag ömt.

Längtan så underbar,
Bäfvande för ett svar,
Bringar du mig.
Sällhet förutan namn
Sluter jag i min famn.
Samman med dig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:10:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free