Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Israelssons Jul. För Sv. Fam.-Journ. af Ring, af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Israelssons Jul.
För Sv. Fam.-Journ. af Ring.
en gamla furuskogen stod tyst och drömmande. Tung
låg himmelen deröfver i jämn, grå ton. Marken var
hård efter sista frosten; bäcken, som nyligen gjort
allt, hvad en uppsluppen ungdom kan hitta på för att
muntra de allvarsamma granarna, hade blifvit grymt
bedragen på lifvet. Han var född under vårsol och
kunde icke minnas annat än varma dagar, ehuru han
mot senhösten börjat ana oråd. Så tog han knäcken på
sig en stjernklar natt och frös ihjäl. Han hade varit
en favorit hos blommorna på stränderna, ty han hade
sjungit vårsången för dem, då de ännu voro så små,
att de knappt förmådde titta upp öfver gräsen och
nicka åt honom, vid hans joller hade de drömt sina
sköna midsommarsdrömmar, under den heta tiden, då
solen ville förtorka allting, hade han varit trofast
och vattnat deras rötter och nu senast på hösten,
då de började ana, hvad som väntade dem, var det han,
som gifvit löftet om en ny vår. Så tystnade han. Och
de följde honom utan undantag i döden.
Detta allt hade nu furorna år från år
bevittnat. Derför gladdes de aldrig, då de första
söderifrån kommande flyttfåglarnas skri klingade öfver
deras toppar-, de visste huru det skulle gå och togo
lifvet från den allvarliga, dystra sidan. Och der
de uppträdde till öfverlägset antal, tryckte de ned
stämningen öfver hela naturen.
Men de hade ock sin högtid. Julen med sin snö och
de kalla nätterna, då allting gnistrade och tindrade
af åter-Ijus från himmelens stjernor, det var deras
tid. Och nu väntades denna. En hviskning derom hade
just nyss farit genom skogen. Den hade kommit med
några brokiga domherrar. Hvarifrån de fått den,
visste ingen. En ekorre, som var nyfiken, tittade
fram ur ett hål i en granstam för att taga reda
på förhållandet. Domherrarna sutto helt nära med
uppblåsta fjädrar, hopkrupna på en qvist, klumpiga
och tröga. Ekorren, som var blott lif och rörlighet,
hoppade ut för att visa fåglarna sin nya, gråa
vinterpels.
Han hade knappt hunnit igenom ett par furor, då den
första snöflingan kom nedsväfvande. Der kom en till,
ännu en, och när hans lifliga, kolsvarta öga tittade
uppåt, glänste små hvita fläckar öfverallt mot den
gråa bakgrunden. I ett par sekunder var han åter inne
i granstammen, men stannade med hufvudet i gluggen
och tog i tu med en gammal hasselnöt, så det hördes
lång väg.
Genom skogen ledde en dålig väg till torpet, som låg
väl en half mil inåt. På vägen kommo åttaårige Carl
Johan j och hans ett par vintrar äldre syster Ilma
gående. Det var dagen före julafton, och de hade nu
varit i skolan sista gången på det året. Hållande
hvarandra i hand, hade de gått i snabb, trippande
takt, inbegripna i lifligaste^ meningsutbyte angående
hvad far kunde ha’ med sig ut från staden. Carl
Johan höll på, att det var sådana der hvetegubbar med
spetsiga ben, händerna i sidan och russin i stället
för riktiga ögon. Urnas juldröm sväfvade ned i form
af sockerpinnar.
Andedrägten stod i små moln om de rödfrusna näsorna,
och allt som oftast fördes de lediga händerna
till öronen. Men undan gick det, så det smällde i
marken. Carl Johan såg emellertid bekymrad ut.
"Tror du jag vinner?» sade han plötsligt.
»Hva’? Menar du med snön?»
»Ja!»
Han hade slagit vad om två blanka knappar med
död-gräfvarens Sven Petter, att det skulle bli’ snö
den dagen, innan det var alldeles mörkt. Nu började
redan skymningen draga liksom ett tunnt flor öfver
himmelen.
KjDå fick Carl Johan sigte på ekorren, som hoppat
ut, och1] just som han ryckte systern i armen
med anledning af det märkvärdiga, föll den första
snöflingan rätt förbi hans näsa och hela rymden
ofvanför honom var i rörelse. Då
skållade hans ljudliga hurra genom skogen.
Från hvarje snöflinga skimrade två blanka knappar
emot honom!
Dansen öfver deras hufvud blef lifligare. De fina
luftiga snökropparna svängde hit och dit, letade
sig väg mellan furornas barr eller föllo behagligt
och mjukt på dessa och blefvo liggande. Marken
ljusnade alltmer och öfver bäcken breddes ett
bländhvitt bårtäcke. Vägen, som barnen följde,
utmärktes egentligen blott genom två djupa hjulspår,
Snön föll alltjämnt, band allting i tätare slöja,
tog bort gränserna mellan berghäll och gräs, färgade
hjulspåren hvita och utplånade dem alldeles bitvis. Så
blef det afbrott i spåren.
Rymden hvimlade af dansande, luftiga väsen. Alla
skulle ned till jorden. Granarna klädde sig i allt
rikare skrud, mossan på marken, ljung- och lingonriset
kröpo ned under täcket, för att sofva den långa
vintersömnen - och de hvita fälten, som afbröto
hjulspåren, grepo allt mer omkring sig. Carl Johan
jublade, Ilma anade något sorgligt och var färdig
att gråta, men höll god min, så godt hon kunde.
Skymningen hade verkligen kommit hastigare, än de
trott, och snöfallet snarare till- än aftog. Carl
Johan och systern gingo långa vägstycken, utan att
se annat än snö på marken. Hjulspåren hade försvunnit
och kommo icke mer fram!
Syskonen ökade nu, om möjligt, stegens hastighet,
och Carl Johan var alldeles tyst. En känsla af, att
icke allt stod rätt till, smög sig på honom, men han
skämdes att gråta och trippade blott på. Plötsligt
snafvade han mot en sten. Systern höll upp honom och
han fortsatte, för att straxt derpå göra henne samma
tjenst.
»Vi ä’ inte på vägen, Carl Johan», sade Ilma. Hon
skrapade med foten undan snön, för att se
efter. Vissnadt gräs stack fram i halfdagern.
»Vi ska’ springa», föreslog brodern.
Och så sprungo de hand i hand, tills han åter
föll. Han slog händerna i något, som var hårdare än
vägen. Det var berghäll. Ilma spejade åt alla håll,
för att känna igen sig: öfverallt trädstammar och
snö. En tanke, värd guld, blixtrade till i hennes
hufvud.
»Kom, lille Carl Johan, vi ska’ följa märkena efter
våra fötter, så hitta vi vägen igen.» Och så satte
de i gång, hon före, han efter, ytterst missmodig,
med sin blötta abcbok i handen. Snön föll ljudlöst
och ymnigt, millioner efter millioner flingor
följde hvarandra ned till det hvita underlaget. Och
skymningen tog till. Ilma hade tårarna i halsen, men
medvetandet eller aningen, att allt berodde på henne,
höll henne uppe. Carl Johan var alldeles förkrossad
och blott yrkade på att få komma hem.
Flickans stora ögon stirrade i den knappa
dagern. Spåren blefvo allt otydligare, och olägenheten
af att hafva sprungit framträdde tydligt, då de nu
hade så mycket längre att gå.
Hela rymden rörde sig af snöflingor, som föllo
tätt, sida vid sida på furornas grenar, stenblocken,
buskarna och barnens spår. Ilma såg icke längre några
märken efter deras fötter, och snart skulle snön gå
dem öfver skorna. Men qvinnan hade vaknat hos den
späda flickan, qvinnan i hela sin uppfinningsrikhet,
mod och kraft. Tårarna, som hållit på att frambryta,
nedsväljdes, och hon stämde upp en sång, som skållade
genom skogen. Carl Johan förstod icke det minsta af
anledningen härtill, men fann sig lifvad, först att
upphöra med snyftningarna och straxt derpå, att af
full hals stämma i. Skogen lyssnade i andlös tystnad
till de klingande barnarösterna.
Och just derför, att de gamla granarna voro så
andäktiga, kunde en man, som ett godt stycke derifrån
körde vägen framåt, också uppsnappa en ton - blott en
enda. Men det torde finnas i fädershjertat, såväl som
i moderns bröst, en sträng, hvilken aldrig underlåter
att dallra, då stämman från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
