Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Israelssons Jul. För Sv. Fam.-Journ. af Ring, af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
ett eget barn når det yttre örat. Nog af - Sven
Israelsson höll in hästen och lyssnade. Under tiden
foro hans ögon afsigtslöst öfver marken omkring honom,
och allt samlade sig till ett halfmedvetet intryck
af snö - idel snö. Så körde han en liten bit, allt
under det hans sinnen hade liksom gått upp i ett enda,
hörseln. Men intrycket af snö, som han egentligen icke
förut reflekterat öfver, framträdde under tiden allt
skarpare och tog form utaf snö, som var djup och blef
allt djupare, spö, som föll öfverallt, snö, som hade
alldeles utplånat vägen! Yiss, som han var om kosan i
skogen, der han kände hvarje trädstam i vägens närhet,
hade han icke tänkt häröfver, men nu framträdde om-
och omigen tanken på snö, som dolde vägen.
Skymningen hade tätnat till mörker, då han åter höll
in hästen. Vagnen, som före snöfallet gått lätt på
hårda vägen, hade nu blifvit tung, så att man kunde
behöfva pusta ut ett slag.
Från skogen hördes ej mer ett ljud, utom det lätta
fallandet af någon snömassa. Sven Israelsson stod
der orörlig vid sidan af sin ännu stillastående
vagn. Strängen i hjertat ville ej upphöra att dallra.
Långt inne i skogen ledde små hål i snötäcket fram och
åter, i krökar hit och krökar dit, öfver höjningar
och utför sluttningar, tills de slutligen stannade
vid en stor gran. Under dennas nedersta hvalf sutto i
mörkret ett par små figurer, hopkrupna, nästan hvita,
tysta, som furan öfver dem.
Hon var ännu vaken och hade dragit sin lilla sjal
omkring hans axlar, der han satt med hufvudet mot
hennes bröst och sof så godt, som om han legat i sin
egen lilla trälåda hemma i torpet. Hon hade knäppt
ihop händerna, dels emedan hon derigenom kunde
hålla själen tätare omkring honom, dels emedan
hon ännu aldrig förrättat en bön utan att hafva
fingrarna sammanknäppta. Och Ilma, som icke lärt så
synnerligt mycket i skolan (Carl Johan hade lättare
att läsa utantill), hade åtminstone inhemtat det,
att så länge man kan draga ett andetag till bön om
hjälp, finns det möjlighet att få hjälp, äfven om man
aldrig kan begripa, huru det skall gå till. Det var
precis skolmästarens egna ord, och de riktigt ringde
om öronen på henne, der hon satt i snön och kände,
huru kylan smög sig öfver henne, medan hon gjorde
sitt bästa att värma brodern.
Skogen slumrade öfver dem. Den drömde visst, liksom
troligen nu Carl Johan, om julafton, som snart skulle
randas.
Då trängde ett ljud genom rymden fjärran ifrån,
ett svagt ljud, som dock hade kraft nog att leta sig
ända fram till henne. Och det matta ropet var äfven
tillräckligt att fylla hela hennes hjerta, ty hon
hade med osviklig visshet igenkänt »fars» röst. I en
sekund var Carl Johan uppruskad och fattade snart så
mycket af situationen, att han kunde med hela styrkan
af sina uppöfvade lungor hjälpa systern att sända
ett skallande »far!» genom skogen.
Det ropet, som sprang ur två jublande bröst, bröt sin
väg genom rymden och kom till Sven Israelssons öra så
tydligt och öfvertygande, att han i en enda vändning
slog tömmen om en trädgren och straxt derpå begaf sig
springande inåt skogen, utan att sakta farten, förrän
han fick syn på Ilma och Carl Johan, hvilka stodo på
en hög sten och efter den sednares »räkning till tre»
gång på gång profvade lungorna med samma enkla ord:
»far!»
Sven Israelsson var i allmänhet icke någon glad
natur. Och aldrig hade han vidare funderat öfver,
hvarken att han såg det mesta här i verlden genom
grått glas, eller hvarför han gjorde så. Det var
nu en gång hans lynne. Mor Elin hade ett annat. Hon
tyckte lifvet var rätt bra, som det var, åtminstone
kunde det varit mycket sämre. Men aldrig hade det
fallit henne in att försöka inverka på Sven i detta
afseende. Kampen för tillvaron tog så mycken tid
i anspråk, att makarna sällan hade annat att tala
om. Och i den punkten kommo de godt öfverens och
knogade tillsamman med framgång. När det slog illa
ut någon gång med potatis
eller korn, kunde mor Elin taga hårdt nog vid sig,
medan Sven lugnt framhöll sin mening, »att det skulle
så gå, emedan det mesta här i verlden ändå skall gå
på sned", Då plägade emellertid hustrun icke vara sen
att gifva honom en lexa, för det han aldrig ville
tro godt om den, som skapat dem och ända dittills
sörjt för deras uppehälle. Vanligtvis var då Svens
svar: »Du ä’ dum, mor, som går och inbillar dej,
att någon sörjer för oss. Hvarför skulle då folk,
som arbetar mer än andra, ändå alltemellanåt svälta
ihjäl? Det finns aldrig dugg styrsel, i det hela,
utan det går, som ett maskineri, och man får passa
sej, så man inte kommer i kuggarna.»
Det finnes personer, som genomgått så bittra vexlingar
i lifvet, att de slutligen mistat tron på allting
och blifvit vana vid att taga hvarje framgång eller
lycklig tilldragelse blott som förspelet till något
nytt elände, men hvilka ändock icke kunna förneka,
att åtminstone julaftonen gifver dem en stråle
verklig glädje, hvaraf deras hjerta måste värmas, de
må räsonnera huru som hälst med sig sjelfva. Några
enkla ljusstumpar i en liten gran kunna hafva mer
värmekraft, än solen sjelf, ty den sednare är för
mången vid sin uppgång blott tecknet till, att en
ny dag af elände randas; julljusen - der de finnas -
lysa alltid upp någon vrå i hjertat, om än blott för
ett ögonblick. Vi hafva dock alla en gång varit barn.
Sven Israelssons stuga hade två rum, ett till höger
om farstun, hvilket äfven var kök, och ett å motsatta
gafveln, der familjen åt och bodde. Husfadern hade
haft mycket att bestyra utomhus under dagens lopp,
hvarför ock mor Elin varit i godt tillfälle att
tillsamman med barnen, mannen ovetande, göra det litet
jullikt i stora rummet. Granar fanns det godt om i
skogen, ett par ljus hade barnen fått af skolmästaren,
och mor hade dessutom sparat ihop litet i den vägen,
så att, när alla hjälpkällor anlitades, det hela
blef riktigt ståtligt. Nybakadt bröd, så fint, som
omständigheterna det medgifvit, låg framme på det
hvita bordet och spred en behaglig doft i rummet;
i hörnspiseln sprakade och flammade det, som vid
en eldsvåda, ty Carl Johan hade fått lof att sköta
brasan för qvällen. Nu satt mor med barnen framför
elden och väntade.
Det hade varit mörkt ute en god stund, då de hörde
far komma från grinden, stanna en stund på trappsteget
och stampa snön från stöflarna samt derpå träda.in i
den lilla förstugan. Enligt öfverenskommelse skulle
han icke få komma in i stora rummet ännu, utan gick
i stället till kökskammaren, der mor laggt fram hans
söndagskläder. Medan han höll på med toaletten, tändes
ljusen i stora rummet, och Carl Johan styrde ut sig i
den gamla skinnpelsen för att vara tillreds att rama,
när dörren öppnades. Ilma var förtjust öfver idéen,
som de fått af någon kamrat i skolan.
Ändtligen kom då far, sedan barnen väntat en evighet,
och ett helt knippe af strålar mötte honom i dörren,
Carl Johan höll väsen värre, än någon kalf, och Ilma
skrattade så hon kunde kikna. Och Sven Israelsson
såg så innerligt god ut, när han ur rockfickan
framtog ett par små paket till barnen samt klappade
Ilma på hufvudet och Carl Johan på pelsen. Men
någon glädje lyste icke upp hans ansigte, något
skimmer af lycka spreds icke deröfver. Han var en
oförbätterlig, tungsinnt filosof och allt annat än
någon stämnings-menniska.
Båda barnen hade gissat rätt med afseende å fars
val af julklappar till dem. Ilma hade fått sina
sockerpinnar, brodern sina hvetegubbar med russin
uti, och deras lycka var oblandad, der de nu
sutto i en vrå på gemensam pall, vexlande tankar
angående de kostnader, far kunde hafva ned-laggt
på gåfvorna. Framför Spiseln sutto föräldrarna,
stirrande in i glöden.
»Det blir köld till natten», sade mor Elin.
»Ja, jag tror det: det ä’ slut med snöandet, och
himmelen ä* alldeles klar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
