Familjen H / 6 (1922) Author: Fredrika Bremer Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Förra avdelningen - Ankomst. — Te. — Porträtt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Intet svar.

»Jag ville ge något för att nu sitta hos min gumma i
varma spisen och äta min söndagsgröt. Det skulle smaka
det, herre!»

»Jo jo.»

»Är han gift?»

»Ja.»

»Har han barn?»

»Ja.»

»Nå, hur många då?»

»Fyra.» Och en djup suck följde detta svar.

»Fyra! nå, då har han munnar nog att fylla. Aha, nu
trodde han sig väl ha fått något kontraband — ost, kära
herre, ost, ser han, ja, han må slicka sig om läpparna —
jag slår vad att han har mera lust att bita i den, än i
månen. Nå, ser han då ej att det bara är en smörbytta?
Skall han nödvändigt doppa fingrarna i saltlaken?»

Sedan besökaren övertygat sig om, att blott en väldig
mängd ostar, limpor och pepparkakor utgjorde det
förnämsta av slädens packning, satte han allt åter i den
noggrannaste ordning, gav mig handen för att hjälpa
mig i släden och svepte sorgfälligt skinnfällarna
omkring mig. Mitt missnöje hade emellertid alldeles
försvunnit. Det är, tänkte jag, de stackars besökarnas
skyldighet att vara de resandes pest och plåga, och denne har
varit min, på det hövligaste vis i världen. Och under det
han fortfor att samvetsgrant och ordentligt återställa
allt i sitt förra skick, uppstego i min själ allahanda
föreställningar, som stämde mig ännu mildare. Den röda,
förfrusna näsan, det nedslagna utseendet, de stela
fingrarna, de fyra barnen, yrvädret, den mörka hemska
aftonen, allt detta rörde sig för mig som skuggorna i en
camera obscura och gjorde mig helt vek om hjärtat. Jag
kände åter efter sedeln; jag tänkte på en limpa och en
ost till aftonmåltid åt de fyra barnen; men medan jag
kände, medan jag tänkte, öppnade besökaren bommen,
tog hövligt av sig hatten, och jag for hastigt genom
tullen, ämnande ropa: håll! men utan att göra det. Med
beklämt hjärta och med en känsla av obehag, som om jag
hade tappat något dyrbart på vägen, tågade jag genom
staden och såg i de vita snövirvlarna framför mig som
i en transparang, den förfrusna, röda näsan och det
sorgsna ansiktet, på vilket jag så lätt kunnat framkalla
en åtminstone ögonblickligt glad min.

Huru månget tillfälle att i större eller mindre mån
göra gott går ej genom obeslutsamhet förlorat! Under
det att vi fråga oss: »Skall jag, eller skall jag ej?» flyr
stunden, och den glädjeblomma, som vi hade kunnat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>