- Project Runeberg -  Familjen H /
8

(1922) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

- On this page / på denna sida - Förra avdelningen - Ankomst. — Te. — Porträtt.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

min tekopp — och förbittrade dess nektar? Jo jo män,
gjorde den så — och jag tror att jag blivit mindre
förskräckt, om jag sett min egen dubbel. För att återgiva
mig fullkomligt lugn, sade jag mig: »I morgon skall
jag förbättra min uraktlåtenhet, i morgon!» och
tillfredsställd med min föresats för i morgon, satt jag nu,
efter min vana, tyst i ett hörn av rummet, stickande
på min strumpa, smuttande då och då ur tekoppen, som
stod på ett litet bord bredvid mig, och betraktande
obemärkt, men uppmärksamt, familjetavlan framför mig.
Överste H. satt i ena hörnet av soffan och lade
patiens, blocade de Copenhague, som jag tror. Han var
lång och starkt byggd, men mager och hade ett sjukligt
utseende. Hans anletsdrag voro ädla och ur hans
djupt insjunkna ögon framträngde en blick, genomträngande,
men lugn, och merendels uttrycksfull av en nästan
gudomlig godhet, i synnerhet då han fästade den på
sina barn. Han talade sällan, höll i synnerhet aldrig tal,
men hans ord, utsagda långsamt och med en viss lugn
kraft, hade merendels verkan av orakelspråk. Allvar
och mildhet rådde i hela hans väsende. Han höll sig
nästan besynnerligt rak, och jag har alltid trott, att det
mindre härledde sig från vanan av militärisk hållning,
än från det oböjligt redliga, fasta, uppriktiga, som var
grunden för hans karaktär och som avspeglade sig i
det yttre.

Han blandade sig icke i samtalet, som denna afton
med mycken livlighet hölls av hans barn, men någon
gång lät han undfalla sig en torrolig anmärkning,
vilken åtföljdes av en min, på en gång så skälmaktigt
komisk och tillika så uttrycksfull av skonsam godhet mot
den, som ådragit sig anmärkningen, att denne därvid
kände både bryderi och nöje.

Hans hustru (hennes nåd, som jag efter gammal
vana måste kalla henne), hennes nåd satt i det andra
soffhörnet och knöt filé, men utan synnerlig uppmärksamhet
på sitt arbete. Hon tycktes ej ha kunnat vara
vacker även i unga dar, men hade, i synnerhet då hon
talade, något gott, livligt och intressant, som gjorde
nöje att se på. Något ömt, något oroligt låg i hennes
väsende, förnämligast i hennes ögon. Man läste där,
att hon oupphörligt bar på sitt hjärta denna långa
oändliga promemoria av omtankar och omsorger, som
för en maka, mor och hustru börjar med man och barn,
genomlöper hemmets och hushållets alla angelägenheter,
alla dess minsta grenar, och ej en gång har sitt
slut vid dammatomen, som måste blåsas bort och som
dock alltid återfaller.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:36:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/familjen/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free