- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Ankomst. — Te. — Porträtt.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Ankomst. — Te. — Porträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hennes nåds ömma och oroliga blickar vilade denna
afton som oftast på Emilia, den äldsta dottern, med
uttryck av både glädje och smärta. Ett vänligt leende
svävade över läpparna och tårar blänkte vid
ögonlocken, men så i leendet som i tårarna strålade varm och
innerlig moderskärlek.
Emilia tycktes ej märka moderns blickar, ty hon
serverade, fullkomligt lugn, med vita vackra händer te,
under det hon genom en antagen värdig min sökte göra
slut på bror Karls upptåg, som anställde bland teanstalterna
all den oreda, som han försäkrade fanns i söta
systers eget hjärta. Hon var av medelmåttig storlek,
satt, men väl växt. Blond, vit, men utan regelbunden
skönhet i dragen, var hennes behagliga ansikte i synnerhet
intagande genom det uttryck av renhet, godhet och
uppriktighet, som vilade över detsamma. Hon tycktes
ha ärvt sin faders lugna karaktär, förenad likväl med
mera glättighet, ty hon skrattade ofta, oaktat sin
antagna värdighet, och det så hjärtligt, att hon narrade
alla andra att göra sig sällskap.
Det klär ganska få personer att skratta; också får
man se mången, som vid denna glädjeyttring förer
näsduken till ansiktet, för att dölja det obehagliga som
kunde uppkomma genom de hopkrupna ögonen, den
vidgade munnens rörelser m. m. Emilia, om hon än behövt
använda detta försiktighetsmått, skulle ha försmått det
— hon var även i det minsta alltför enkel och uppriktig
för att antaga en enda behagsjuk manöver. Hon saknade
likväl i detta fall all sådan anledning därtill, ty hennes
skratt var oändligen behagligt, både därför att det var
så naivt och så innerligt, samt att det lät se de
vackraste vita tänder, som någonsin prytt en täck och frisk
mun; men därpå tänkte icke hon.
Om jag hade varit karl, skulle jag vid första åsynen
av Emilia tänkt: Se där min hustru! (N. b. om hon så
vill.)
Och likväl var Emilia ej i allt så, som hon syntes,
eller snarare: hon hade en god del av dessa
inkonsekvenser, som blivit inflätade och förenade även med
den ädlaste människonatur, liksom knutarna i en eljest
fin och vårdad väv.
För övrigt var ej Emilia av den första ungdomen
mera, och du, min unga sextonåriga läsarinna, skall
kanske finna henne mycket, mycket gammal. Huru
gammal var hon väl då? frågar du kanske. Hon hade
nyss fyllt tjugusex år. »U! det var fasligt! Hon var
ju gamla, gamla människan!» Icke så fasligt, icke så
gammal, min rosenknopp. Hon var blott en ros i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
