- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Ankomst. — Te. — Porträtt.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Ankomst. — Te. — Porträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ur hennes ovanligt klara ögon strålade förstånd och
glättighet. Hon tycktes äga denna karaktärens fasthet
och lugn, denna sinnets klarhet, jämnhet och munterhet,
vilka utgöra en tryggare borgen för livets lugn och
lycka än alla tjusande, yttre behagligheter, firade och
älskade av världen. Hon arbetade med iver på en klänning
av vitt siden och såg endast upp från sitt arbete
för att vänligt och betydelsefullt nicka åt Emilia, eller
för att höja till sin far en blick av vördnadsfull, nästan
tillbedjande ömhet.
Man skulle nästan kunnat tro att översten mest av
alla sina barn älskade detta av naturen till det yttre
vanlottade, ty ofta då Helena, lutande sitt huvud till
faderns axel, höjde till honom sin älskande blick, böjde
han sig och kysste hennes panna med ett uttryck av
ömhet, som ej kan beskrivas. På andra sidan om översten
satt ännu ett ungt fruntimmer — hans brorsdotter. Man
kunde ha tagit henne för en antik staty, så skön, så
marmorvit, så orörlig var hon. Vackrare mörka ögon än
hennes kunde man ej se. Men ack, hon förtjänte visst
att beklagas. Dessa sköna ögon skulle aldrig mera
skåda jordens ljus. Hon hade sedan fyra år svarta
starren. Vad som rådde i djupet av hennes själ, var det
storm eller lugn, hade man svårt att se — dess speglar
voro fördunklade och något stelt, kallt, nästan halvdött,
vilade i det yttre och bortstötte alla frågande blickar.
Det föreföll mig som hade hon, i en känsla av stolt
förtvivlan, den stund då ödets dom avkunnades henne: »du
skall ej mera se ljuset!» sagt med en dyr ed: »ingen skall
se min smärta!»
Ännu en liten grupp måste komma fram i min tavla,
den nämligen, som i fonden av rummet utgjordes av
magister Nup — utmärkt för sin beskedlighet, beläsenhet,
tystlåtenhet, närsynthet, sin oppnäsa och sina
distraktioner, jämte hans disciplar, lilla Axel och lilla Klaes,
överstens yngsta söner, anmärkningsvärda för deras
synnerliga välmågas och klumpighets skull, vilken
förvärvat dem inom familjen tillnamnet av paltarna.
Magistern, efter trenne recidiver av eldsvåda i sin
tupé, hängde ännu oförfärad med näsan över boken i
närmaste möjliga grannskap med ljuset. Paltarna åto
skorpor och spelte svälta räv, samt väntade på en fjärde
illumination av magisterns huvud, vars annalkande de
som oftast gåvo varann till känna med vänliga knuffar
och »se nu! vänta nu! nu blir det!»
Nu lyster mig obeskrivligen att veta, om icke någon
av mina älskvärda unga läsare, antingen mycket artig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
