- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
darrande läppar rörde sig på ett sätt, som han ansåg böra
bilda porten, genom vilken det kapitulerande ja skulle
utgå. Han tog det för givet, ansåg ordet för sagt, föll
på knä, kysste på hand och mun, och skön Elimia, färdig
att falla omkull av förvåning och häpenhet, fann
sig, hon visste ej huru — förlovad!
Bröllopet utsattes av hennes far och fästman till en
kort tid därefter. Elimia sade icke ja därtill, men sade
ej heller nej, och hennes fästman tänkte: »Den som
tiger, samtycker.» Under det denna tid skred förbi,
räknade skön Elimia: »Nu äro blott fjorton, nu blott tolv,
nådig himmel, nu blott tio, och, herregud, nu blott åtta
dagar kvar!» Nu bemäktigade sig hennes själ en allt
större ångest och förskräckelse. Inbillningar och spöklika
föreställningar, talrika, som de gräshoppor, vilka
översvämmade Egypten, inkräktade hennes eljest så ljusa
och lugna sinne och frambringade där oreda och mörker.
Nu ville hon skjuta upp, att icke säga slå upp, sin
förening med den ädle Almanzor, som visserligen, sade
hon, hade många flera fel, än man hade trott, och ett
ofantligt stort däruti, att han så väl förstod att dölja
dem. Fullkomlighet var icke människonaturens lott,
och den som syntes vara mest felfri, var det kanske i
själva verket minst. Dessutom trodde hon, att deras
karaktär på intet vis harmonierade; vidare var han för
ung, hon för gammal m. m., m. m., och summan och
slutet av allt var, att hon skulle bli olycklig för hela
sin livstid.
En mycket god vän till Elimia hade största lust i
världen att bryta nacken av fe Prudentia, vars olyckliga
gåva gjorde att Elimia från sig avlägsnade den
sällhet, som väntade henne i föreningen med en man,
som på allt vis tycktes vara skapad enkom för henne
och som var henne på det ömmaste tillgiven.
Nu ser jag huru du blir otålig, Beata, och frågar:
»Vad är summan och slutet av allt det här och vad skall
det vara till?» Allt detta, min goda vän, skall tjäna,
först och främst i egenskap av en liten middagssup
som retar aptiten på själva middagsmåltiden, sedan att
visa dig vilken underbar trolleriförmåga blivit i hast
tilldelad den lilla Julie, ty med några drag av min
penna förvandlar jag alla mina omnämnda personager,
gör förr till nu, och sagan till sanning.
Almanzor blir då den unge älskvärde Algernon S.
och hans fästmö skön Elimia min syster Emilia H., som
så bitterligen alltemellanåt ångrar sitt givna ja. Fe
Prudentia åter får undergå en större förvandling och
är ej annat, än vankelmodet och obeslutsamheten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
