- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
önskat, men ack! Jag kan så lätt ha låtit förblinda mig,
därför att jag hemligen önskat det. Möjligtvis kan även
Algernon, i sin iver att behaga mig, ha förvillat sig över
sig själv. Jag har föresatt mig att använda all min
uppmärksamhet på att utforska verkligheten och
sanningen, under den korta tid som ännu återstår mig av
min frihet, och skall ej, om jag kan hjälpa det, genom
självvillig blindhet göra honom och mig olyckliga. Låt
vara att han även vore förträfflig, så kunde likväl han
ej passa för mig, jag ej för honom, våra lynnen och
karaktärer kunna i grunden alldeles disharmoniera.»
Under alla dessa bedrövliga förutsättningar hade
Emilia blivit klädd, och man måste tillstå att hennes
kostym ej klädde henne. Hon slutade samtalet med att
säga: »Jag önskar ibland, att jag redan vore gift, då
sluppe jag plåga mig med den tanken att jag skall gifta
mig.»
Osammanhängande människosinne! tänkte jag.
Vid middagen blev Emilias toalett allmänt klandrad,
särdeles av kornetten. Julie teg, men talade med ögonen.
Översten ensam sade intet, men betraktade Emilia
med en liten sarkastisk min, som lät henne rodna.
Efter middagen sade Julie till Emilia: »Söta Emilia,
jag mente icke, att ju ej Algernon skulle finna dig lika
älskvärd, om du ock vore klädd i säck och aska; jag
ville blott säga att det vore orätt, om en fästmö icke
ville behaga sin fästman på allt vis, jag mente att det
vore rätt... att det vore orätt... att det vore...»
Här förlorade Julie tråden av sin demonstration och
blev nästan lika brydd som en viss borgmästare, stadd i
samma predikament. Emilia tryckte vänligt hennes
hand och sade: »Du har själv, och det ganska lyckligt,
följt din princip, ty jag har knappast sett dig bättre
klädd och över huvud täckare än i dag, och säkert skall
Arvid finna det som jag.»
Julie rodnade, med mera förnöjelse över dessa
systerns ord, än hon skulle känt för en komplimang av sin
fästman.
Mot aftonen var stöket inom huset slutat, allt återkom
i sin förra trevliga ordning, och hennes nåd kom
även till ro.
Vid tetiden anlände Algernon och löjtnant Arvid.
Emilia och Julie rodnade som junirosor; den förra såg
ned, den senare upp.
Algernon visade en så livlig glädje över att återse
Emilia, var så sysselsatt med henne allena, gjorde så
litet avseende på toaletten, den han ej bevärdigade med
en blick, men var så synbart förtjust, så lycklig och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
