- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Misslyckade försök å vår sida att skingra dem. Genast vid
frukosten drog kornetten i fält med Napoleon och Karl
XII. Emilia orkade ej strida, Julie och Helena bemödade
sig förgäves att muntra henne. Jag tordes i min
roll ej säga ett enda ord. Biljetten, biljetten låg i vägen
för allt.
Klockan tolv kom Algernon. Han såg ganska
upphetsad ut, och något blixtrande ovanligt låg i hans
ögon. Emilia hade lovat den föregående dagen att nu
med honom göra en promenad i öppen släde; han kom
för att hämta henne. En vacker släde, betäckt med
renhudar, stod vid porten. Emilia nekade kallt och
bestämt att fara med. »Varför?» frågade Algernon.
»För biljetten», borde Emilia enligt sanningen ha
svarat, men hon sade: »Jag önskar att bli hemma.»
»Är du sjuk?»
»Nej.»
»Varför vill du ej göra mig det nöjet att fara med
mig, som du lovat?»
Biljetten, biljetten! tänkte Emilia, men hon
rodnade blott och sade ännu en gång: »Jag önskar att bli
hemma.»
Algernon blev ond, han rodnade häftigt och hans
ögon flammade. Han gick ut, i det han tämligen hårt
stängde dörren efter sig.
Betjänten, som vid porten höll med släden, hade
emelllertid lämnat den. Hasten, skrämd av ett snöras och
lämnad på egen hand, ryckte till, stjälpte omkull en
gumma och skulle troligen ha skenat, om ej Algernon,
som i detsamma kom ned på torget, hade kastat sig
framför den och med kraftig arm fattat i tygeln. Sedan
han stillat hästen, ropade han en karl, åt vilken han
gav den att hålla, och skyndade själv att resa upp
gumman, som av förskräckelse ej vågat röra sig, men som
till all lycka ej tycktes på minsta vis blivit skadad. Han
talade en stund med henne och gav henne pengar.
Åt sin betjänt, som äntligen kom, gav han en örfil,
kastade sig därefter i släden, tog själv tömmarna och
for som en ljungeld bort.
Blek, hade Emilia jämte mig från fönstret betraktat
detta uppträde; men vid dess senare avdelning utropade
hon: »Han är häftig, ondsint, rasande!» Och hon brast
i tårar.
»Han har», sade jag, »mänskliga svagheter, och det
är allt. Han kom hit i en upprörd och orolig
sinnesstämning; ditt nekande att uppfylla ditt givna löfte, och
det utan att uppgiva ett enda skäl därtill, skulle
naturligtvis göra honom uppbragt; hans betjänts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
