Print (PDF) - On this page / på denna sida - Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
lvckade försök å vår sida att skingra dem. Genast vid
frukosten drog kornetten i fält med Napoleon och Karl
XII Emilia orkade ej strida, Julie och Helena
bemödade sig: förgäves att muntra henne. Jag tordes i |
roll ej säga ett enda ord. Biljetten, biljetten lag i vägen
Klockan tolv kom Algernon. Han såg ganska uppJ
hetsad ut, och något blixtrande ovanligt låg i han^
ögon. Emilia hade lovat den föregående dagen att m
med honom göra en promenad i öppen släde; han kö|f
för att hämta henne. En vacker släde, betäckt med ren]
hudar, stod vid porten.^Emilia nekade kallt och be\
stämt att fara med. »Varför?» frågade Algernon. 1
»För biljetten», borde Emilia enligt sanningen bi
svarat, men hon sade: »Jag önskar att bli hemma.»
»Är du sjuk?» 1
»Nej.» _ |
»Varför vill du ej göra mig det nöjet att fara mel
mig, som du lovat?»
Biljetten, biljetten! tänkte Emilia, men hon rod
nåde blott och sade ännu en gång: »Jag önskar att b^
hemma.»
Algernon blev ond, han rodnade häftigt och hani
ögon flammade. Han gick ut, i det han tämligen hår]
stängde dörren efter sig.
Betjänten, som vidporten höll med släden, hade emell
lertid lämnat den. t Hasten, skrämd av ett snöras ocl
lämnad på egen hand, ryckte till, stjälpte omkull et
gumma och skulle troligen ha skenat, om ej Algernon)
som i detsamma kom ned på torget, hade kastat sis
framför den och med kraftig arm fattat i tygeln. Sedaiq
han stillat hästen, ropade han en karl, åt vilken haij
gav den att hålla, och skyndade själv att resa upp
gumman, som av förskräckelse ej vågat röra sig, men som
till all lycka ej tycktes på minsta vis blivit skadad. Hai}
talade en stund med henne och gav henne pengar.
Åt sin betjänt, som äntligen kom, gav han en örfil^
kastade sig därefter i släden, tog själv tömmarna ocf^
for som en ljungeld bort.
Blek, hade Emilia jämte mig från fönstret betrakta^
detta uppträde; men vid dess senare avdelning utropad^
hon: »Han är häftig, ondsint, rasande!» Och hon brast
i tårar.
»Han har», sade jag, »mänskliga svagheter, och detj
är allt. Han kom hit i en upprörd och orolig
sinnesstämning; ditt nekande att uppfylla ditt givna löfte, och
det utan att uppgiva ett enda skäl därtill, skulle
naturligtvis göra honom uppbragt; hans betjänts försura-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
