Print (PDF) - On this page / på denna sida - Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 r
ii fnm då ei för väl. Man måste tillstå, att Emilia I Æ
en ämabelfästmö. Blir hon ej annorlunda som husW
så Borde hon icke nu gä till Algernon och söjj
trösta och muntra honom? Se, nu går hon - nej hol
tog blott ett trådnystan. Arme Algernon! Jag börjar
tro att det är en riktig lycka for mig att vara så
känslolös De stackars älskarna slita värre ont an gradpaSse.
rare. Vore jag fästman - Gud valsigne dig, lille> KW
vad är det nu du kaxar på... en skorpa? Gå till Emilia,
gå till Emilia, jag har inga skorpor! Ja, det kan görr
hennes höghet gott att röra pa sig litet.»
Kornetten såg ej huru ganska ödmjuk hennes höghet
denna afton var i sitt hjärtas grund, och att Algernon
nu var förnämsta skulden till det kalla förhållandet
mellan dem. . , . . ,
Algernon och Emilia närmade sig ej varandra denna]
afton och åtskildes kallt, skenbart åtminstone.
Fredagen, på morgonen, beslöt Emilia att de skulle
skiljas. Algernon var ädel, förträfflig, men han var
för sträng och han älskade henne ej — det hade hon
tydligen sett förliden afton; hon ville nu ha ett enskilt
samtal med honom, m. m. Algernon kom. Han yar
mycket gladare än föregående dagen och tycktes önska att
allt ledsamt måtte vara glömt. Emilia var i början
hög-tidlig, i tanken på sitt viktiga förehavande, men Julie,
Helena, hennes nåd, kornett Karl och jag rörde oss så
omkring henne, att vi småningom drogo nenne in i vår
virvel och hindrade henne både från enskilda samtal
och invärtes grubblande. Man fick åter stundom höra]
hennes hjärtliga skratt, och hennes tankfullhet övergicl|
ej till svårmodighet. ■
På eftermiddagen denna dag underskrevs giftermåls-1
kontraktet.
Själva sir Charles Grandisons brud, den sköna
Harriet Byron, släppte (säges det) pennan, som hon tagit L
för att underteckna sitt giftermålskontrakt, och saknade 1
styrka och sinnesnärvaro att underskriva sitt öde. Mil-É
lianer unga fästmör ha darrat i denna stund och gjorts
som hon; vad under var det väl att den fruktande ocfi)
villrådiga Emilia var utom sig av förskräckelse!
Pennan föll icke allenast ur hennes hand, men gjorde en
stor bläckplump på det viktiga papperet, vilket hon
själv i denna stund ansåg för ett olyeksomen, och jag
tvivlar på, att hon ännu skulle undertecknat, om ej
översten (alldeles som sir Charles) tagit pennan, satt
den mellan hennes orörliga fingrar, fattat och lett
hennes darrande hand.
Om aftonen, då vi voro ensamma på våra rum, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
