- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessutom då ej för väl. Man måste tillstå, att Emilia ej är
en ämabel fästmö. Blir hon ej annorlunda som hustru,
så... Borde hon icke nu gå till Algernon och söka
trösta och muntra honom? Se, nu går hon - nej hon
tog blott ett trådnystan. Arme Algernon! Jag börjar
tro att det är en riktig lycka för mig att vara så känslolös.
De stackars älskarna slita värre ont än gradpasserare.
Vore jag fästman - Gud välsigne dig, lille Klaes,
vad är det nu du käxar på... en skorpa? Gå till Emilia,
gå till Emilia, jag har inga skorpor! Ja, det kan göra
hennes höghet gott att röra på sig litet.»
Kornetten såg ej huru ganska ödmjuk hennes höghet
denna afton var i sitt hjärtas grund, och att Algernon
nu var förnämsta skulden till det kalla förhållandet
mellan dem.
Algernon och Emilia närmade sig ej varandra denna
afton och åtskildes kallt, skenbart åtminstone.
Fredagen, på morgonen, beslöt Emilia att de skulle
skiljas. Algernon var ädel, förträfflig, men han var
för sträng och han älskade henne ej — det hade hon
tydligen sett förliden afton; hon ville nu ha ett enskilt
samtal med honom, m. m. Algernon kom. Han var mycket
gladare än föregående dagen och tycktes önska att
allt ledsamt måtte vara glömt. Emilia var i början
högtidlig, i tanken på sitt viktiga förehavande, men Julie,
Helena, hennes nåd, kornett Karl och jag rörde oss så
omkring henne, att vi småningom drogo henne in i vår
virvel och hindrade henne både från enskilda samtal
och invärtes grubblande. Man fick åter stundom höra
hennes hjärtliga skratt, och hennes tankfullhet övergick
ej till svårmodighet.
På eftermiddagen denna dag underskrevs
giftermålskontraktet.
Själva sir Charles Grandisons brud, den sköna
Harriet Byron, släppte (säges det) pennan, som hon tagit
för att underteckna sitt giftermålskontrakt, och saknade
styrka och sinnesnärvaro att underskriva sitt öde.
Millioner unga fästmör ha darrat i denna stund och gjorts
som hon; vad under var det väl att den fruktande och
villrådiga Emilia var utom sig av förskräckelse! Pennan
föll icke allenast ur hennes hand, men gjorde en
stor bläckplump på det viktiga papperet, vilket hon
själv i denna stund ansåg för ett olycksomen, och jag
tvivlar på, att hon ännu skulle undertecknat, om ej
översten (alldeles som sir Charles) tagit pennan, satt
den mellan hennes orörliga fingrar, fattat och lett
hennes darrande hand.
Om aftonen, då vi voro ensamma på våra rum, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
