- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för steg dragna av magra hästar, som mer än vanligt
hängde sina ruggiga huvuden mot jorden. Själva de
små sparvarna tycktes ej vara vid vanligt muntert
lynne, de sutto stilla och hopkrupna längs med taklisterna
utan att kvittra eller äta. Då och då sträckte
någon en vinge, öppnade någon sin lilla näbb, men det var
synbarligen av ledsnad. Emilia suckade djupt. En klar
himmel, litet solsken skulle ha muntrat och vederkvickt
hennes nedtryckta sinne. Vem önskar ej att en klar sol
måtte stråla över dess bröllopsdag? Det tycktes oss, som
kunde ej Hymens fackla brinna rätt klart, om den ej
tändes vid det rena ljuset av himlens strålar. En
hemlig tro att himlen ej blickar likgiltigt på våra
jordiska öden förbliver ständigt i djupet av vårt hjärta,
och ehuru stoft, ehuru atomer vi äro, se vi, då de eviga
valven fördunklas av moln eller stråla i klarhet, i dessa
skiften alltid någon sympati eller något förebud som
gäller oss, och ofta, rätt ofta, äro vårt hopp och vår
fruktan barn av vinden och skyarna!
Emilia, efter en sömnlös natt och nedtryckt av de
föregående dagarnas uppträden, blev av den kulna
morgonen alldeles modfälld. Hon beklagade sig över
huvudvärk, och sedan hon vid frukosten omfamnat sina
föräldrar och syskon, bad hon att få ensam på sitt rum
tillbringa förmiddagen. Det bifölls, översten såg mera
allvarsam ut än vanligt. Hennes nåd hade en så
bekymmerfull min, att det skar en i hjärtat att se därpå.
Omsorg och oro för Emilia, omtanke och bekymmer för
bröllopsmåltiden upptogo växelvis hennes själ, och allt
vad hon sade börjades med »Ack!» Kornetten var ej
heller glad och Helenas uttrycksfulla ansikte hade ett
lätt drag av vemod. Julie var obeskrivligt förundrad
över att en bröllopsdag kunde börja så dystert och
växlade oupphörligt miner, som än voro gråtfärdiga, än
skrattande. Endast magistern och paltarna voro vid sina
vanliga lynnen. Den förre bet på naglarna och teg och
såg upp i vädret, de senare slutade aldrig att äta frukost.
Jag gick hennes nåd tillhanda hela förmiddagen, och
det var icke litet som vi hade dels att tala om, anordna
om, dels att själva verkställa och lägga hand vid. Vi
vispade citronkrämen, spädde på steken, saltade i
buljongen, jämrade oss tillsammans över de förolyckade
pastejerna, fröjdade oss över den praktfulla krokanen
och brände våra tungor på väl sjutton såser. Ack, det
är inga poetiska flammor, som Hymens fackla tänder i
köksspiseln!
Översten bryggde själv bålar med bischoff och
punsch och gjorde oss icke liten olägenhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
