Print (PDF) - On this page / på denna sida - Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
tig tandvärk, har måst låta utdraga en tand! Stackars
Algernon! Tandvärk på sin bröllopsdag! Vilket Öde!
Se, nu sitta de alla i ring! En ring med sittande
personer kan ge även mig vapörer. Om vad tala del Jag
tror minsann att de avhandla väderleken. Högst
intressant ämne, det är visst. Men den är verkligen ej heller
muntrande, hör, huru snö och regn smattra mot
fönstren! Det är gruvligt varmt härinne... och
Emilia bidrar att göra luften tung. Jag måste gå och tala
vid henne.»
Efter en stund kom någon och sade, att folket
skockade sig i trappor och förstuga, önskande att se bruden.
Ny plåga för den blygsamma Emilia. Hon steg upp,
men satte sig hastigt åter, bleknande.
»Eau de cologne! Eau de cologne!» skrek Julie till
mig, »hon bleknar, hon svimmar!»
»Vatten!» ropade översten med dundrande röst.
Magistern fick tag i tekokarn och skyndade fram. Jag vet
ej om det var denna syn eller ett själens bemödande
att göra våld på upprörda känslor, som gjorde att
Emilia övervann sin svaghet; hon hämtade sig hastigt och
gick ut, följd av sina systrar, under det hon kastade en
blick av oro och missnöje på Algernon, som stod
orörlig på något avstånd, betraktande henne med ett
ovanligt, nästan strängt allvar.
»Är ni galen?» ropade halvhögt onkel P. och ryckte
magistern i armen, som ännu stod med förvirrade ögon
och tekokarn i handen. Magistern, förskräckt, vände
sig hastigt om och stötte till paltarna, som föllo
omkull över varandra som’tvenne käglor, dem klotet
vidrört. Tekokarn i magisterns hand vickade till, brände
hans fingrar — och han släppte den med ett verop på
de olyckliga paltarna, över vilkas orörliga kroppar
ett moln av rök virvlande uppsteg. Om månen hade
fallit ned, skulle det ej kunnat frambringa en större
bestörtning, än i första ögonblicket denna katastrof
Hjed tekokarn. Axel och Klaes gåvo ej ifrån sig ett
ljud — och hennes nåd var färdig att tro, det allt var
jorbi med små paltarna. Men sedan Algernon och
»yersten rest upp och ruskat på dem, blev man varse
At de voro fullkomligt vid liv. De voro blott så
förvånade, så förskräckta, så utom sig, att de i första
ögon-a a var^en kunde röra sig eller tala. Lyckligtvis
ade det heta vattnet, varmed de blivit begjutna, för
1 ,m©sta runnit på deras kläder; det var dessutom
för-gaugen något avsvalnat, emedan man för redan en
Lvtimme sedan slutat att dricka te. Blott en fläck på
»is panna och Klaes’ vänstra hand fordrade skötsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
