Print (PDF) - On this page / på denna sida - Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
Magistern var i förtvivlan, smågossarna gritoJ^ ^Hj
förde dem till sängs i ett rum/ där jag lovade att h0&
dem tillbringa all den tid, som stod i min makt.
Hennes nåds älskvärda godhet, vilken gjorde att hon aldrig
med lugn kunde se ett hedrövat anlete, förde henne
därnäst till att söka trösta magistern. Hon lyckade»
bäst därigenom, att hon lät honom anmärka, med
vilken äkta spartansk anda smågossarna hade emottagit
den första chocken, och hon ansåg detta på ett utmärkt
sätt vittna för den förträffliga uppfostran, som han
hade givit dem. Magistern blev helt glad och helt varm
och sade, bröstande sig, »att han hoppades av hennes J
nåds förhoppningsfulla söner bilda verkliga
spartaner!» Hennes nåd hoppades att det ej måtte bli genom
förnyade duscher av kokande vatten, men hon teg med j
sitt hopp. Il
Emellertid var brudens exposition slutad, och uttröt-j
tad lämnade Emilia det rum, där hon, enligt den i
Sverige brukliga, besynnerliga, men gamla seden, varit
nödsakad att visa sig för en mängd nyfikna och lik-l
giltigt granskande blickar.
»Man har ej funnit henne vacker», sade med en
jämmerfull ton Julie till mig, »och det är icke underligt,
hon var mörk och kulen som en hösthimmel!»
Vi hade fört Emilia i ett avlägset rum för att låta)
henne vila en stund. Hon sjönk ned på en stol, satte
näsduken för ansiktet och teg.
Allt var i salongen tillreds för ceremonien. Man
väntade blott Emilia.
»Lukta på eau de cologne, Emilia! Sota Emilia*j
drick ett glas vatten!» bad Julie, som nu började darra.
»Man väntar på dig, bästa Emilia!» sade kornett
Karl, som nu kom in i rummet och tillbjöd sig att
ledsaga systern ut.
»Jag kan ej — jag kan verkligen ej komma», sade
É Emilia med en röst, uttrycksfull av den högsta ångest.
. »Du kan ej!» utropade kornetten med största
förvåning, »varförf» Och han såg frågande på oss alla. Julie |
stod i en tragisk attityd, med händerna hopknäppta
över huvudet. Helena satt med ett uttryck av
missnöje på sitt lugna ansikte, och jag — jag kan omöjligt
-påminna mig vad jag gjorde, men i mitt hjärta
sympatiserade jag med Emilia. Ingen av oss svarade.
»Nej, jag kan ej komma», fortfor med alldeles ovan-
■ lig affekt Emilia, »jag kan ej svärja denna för alltid
bindande ed. Det anar mig säkert... vi skola förenade
bli olyckliga... vi passa icke för varandra. Det kan
| vara mitt fel... men det är mig likaful
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
