- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magistern var i förtvivlan, smågossarna gräto. Man
förde dem till sängs i ett rum där jag lovade att hos
dem tillbringa all den tid, som stod i min makt. Hennes
nåds älskvärda godhet, vilken gjorde att hon aldrig
med lugn kunde se ett hedrövat anlete, förde henne
därnäst till att söka trösta magistern. Hon lyckades
bäst därigenom, att hon lät honom anmärka, med vilken
äkta spartansk anda smågossarna hade emottagit
den första chocken, och hon ansåg detta på ett utmärkt
sätt vittna för den förträffliga uppfostran, som han
hade givit dem. Magistern blev helt glad och helt varm
och sade, bröstande sig, »att han hoppades av hennes
nåds förhoppningsfulla söner bilda verkliga spartaner!»
Hennes nåd hoppades att det ej måtte bli genom
förnyade duscher av kokande vatten, men hon teg med
sitt hopp.
Emellertid var brudens exposition slutad, och uttröttad
lämnade Emilia det rum, där hon, enligt den i
Sverige brukliga, besynnerliga, men gamla seden, varit
nödsakad att visa sig för en mängd nyfikna och
likgiltigt granskande blickar.
»Man har ej funnit henne vacker», sade med en
jämmerfull ton Julie till mig, »och det är icke underligt,
hon var mörk och kulen som en hösthimmel!»
Vi hade fört Emilia i ett avlägset rum för att låta
henne vila en stund. Hon sjönk ned på en stol, satte
näsduken för ansiktet och teg.
Allt var i salongen tillreds för ceremonien. Man
väntade blott Emilia.
»Lukta på eau de cologne, Emilia! Söta Emilia,
drick ett glas vatten!» bad Julie, som nu började darra.
»Man väntar på dig, bästa Emilia!» sade kornett
Karl, som nu kom in i rummet och tillbjöd sig att
ledsaga systern ut.
»Jag kan ej — jag kan verkligen ej komma», sade
Emilia med en röst, uttrycksfull av den högsta ångest.
»Du kan ej!» utropade kornetten med största förvåning,
»varför?» Och han såg frågande på oss alla. Julie
stod i en tragisk attityd, med händerna hopknäppta
över huvudet. Helena satt med ett uttryck av missnöje
på sitt lugna ansikte, och jag — jag kan omöjligt
påminna mig vad jag gjorde, men i mitt hjärta
sympatiserade jag med Emilia. Ingen av oss svarade.
»Nej, jag kan ej komma», fortfor med alldeles
ovanlig affekt Emilia, »jag kan ej svärja denna för alltid
bindande ed. Det anar mig säkert... vi skola förenade
bli olyckliga... vi passa icke för varandra. Det kan
vara mitt fel... men det är mig likafullt visst. I denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
