- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stund är han säkert missnöjd med mig, anser mig för
en nyckfull varelse... tänker med vedervilja på att
med en sådan förena sitt öde... hans stränga blick
sade mig nyss allt detta... han kan ha rätt, fullkomligt
rätt... och därför är det bäst för honom, som för
mig, att vi nu skiljas.»
»Men, Emilia», utropade brodern, »tänker du väl på
vad du säger? Det är ju för sent... prästen är ju här...
bröllopsgästerna... Algernon...»
»Gå till honom, bästa Karl!» ropade med stigande
rörelse Emilia, »bed honom komma hit, jag skall själv
tala vid honom, säga honom allt... det kan ej vara för
sent, då det kommer an på att rädda hela livets lugn
och lycka; gå, jag ber dig, gå!»
»Heregud! Herregud! vad skall det här bli utav?»
sade Julie och såg ut som om hon velat kalla himmel
och jord till hjälp.
»Tänk, Emilia, på pappa!»
»Jag skall kasta mig till hans fötter, han skall ej
vilja sitt barns eviga olycka!»
»Om vi ändå kunde förströ henne på något vis...
sysselsätta henne för en stund med något annat!» viskade
Helena till brodern.
Kornett Karl öppnade en dörr såsom för att gå ut, vi
hörde i detsamma ljudet av en häftig stöt; kornetten
ropade: »Aj, mitt öga!» En allmän förskräckelse uppstod,
ty så naturligt verkställdes detta lilla bedrägeri, att i
första ögonblicket ingen av oss kom att tänka på något
narri. Emilia, alltid färdig att vara den första vid
bispringande av andras nöd, var det, oaktat sin djupa oro,
även nu och skyndade till brodern med en näsduk,
doppad i kallt vatten, drog hans hand från ögat och
började med iver och omsorg att badda, under det hon med
oro frågade: »Gör det mycket ont? Tror du att ögat är
skadat? Lyckligtvis syns inget blod...»
»Det är kanske desto farligare!» sade med dyster röst
kornetten, men ett olyckligt förrädiskt leende förstörde
i samma ögonblick hela villan.
Emilia betraktade honom nogare och övertygade sig
genast om, att stöten var ingenting mindre än verklig.
»Ah», sade hon, »jag ser vad det är! Det är ett av dina
upptåg, men det skall ej förvilla mig... Jag ber, jag
besvär dig, Karl, om du har den minsta ömhet för mig,
så gå till Algernon, säg honom att jag ber om några
minuters samtal med honom!»
»Att då ingen av er hade présence d’esprit att blåsa
ut ljuset!» ropade kornetten och såg förargad på oss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
