- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljuva, så sköna, så fridfulla ord väckte i alla bröst stilla
och heliga rörelser. Allt var så tyst i rummet, att man
nästan kunnat tro, det ingen andades. Jag såg tydligen
att Emilia blev med vart ögonblick lugnare. De få ord,
hon hade att säga, uttalade hon tydligt och med en
säker röst. Under knäböjningen syntes hon mig bedja med
hopp och andakt. Jag kastade emellertid en betraktande
blick omkring mig. Översten var blekare än vanligt,
men betraktade det unga paret med ett uttryck fullt av
lugn och ömhet. Hennes nåd grät och såg ej upp ur sin
näsduk. Julie var utom sig, ehuru hon rörde varken
hand eller fot. Helena, med bönen i sin klara blick, såg
upp till himlen. Kornetten gjorde sig möda med att
låtsa som om det vore något annat än tårar, som
gjorde hans ögon så röda. Den blinda smålog stilla. De
övriga närvarande personerna visade alla mer eller
mindre rörelse; synnerligast upprörd var magistern, som
allena mot slutet av ceremonien störde tystnaden därmed,
att han oupphörligt snöt sig. Lyckligtvis hade han
fått reda på sin näsduk.
Välsignelsen lästes över brudparet med en röst så
ljuv, så majestätisk, som hade den kommit från himlen.
Vigseln var slutad. Emilia och Algernon voro för
alltid förenade. Emilia vände sig om för att omfamna
sina föräldrar. Hon syntes mig vara en alldeles annan
människa. En mild strålglans vilade över hennes panna
och log ur hennes ögon, klar och varm purpur brann på
hennes kinder. Hon var på en gång förvandlad till
idealet av en ung och lycklig brud. »Gudskelov!
Gudskelov!» viskade med tårfulla ögon och hopknäppta
händer Julie, »nu är då allt bra!»
»Ja, nu kan det ej hjälpas mer», sade översten, i det
han sökte besegra sin rörelse och antog sin komiska
min, »nu är du fast, nu kan du ej säga nej mer!»
»Jag skulle ej heller vilja det nu mer», svarade
Emilia ljuvt leende och såg upp till Algernon med ett
uttryck, som i hans anlete framkallade en livlig och ren
glädje. En känsla av välbehag och munterhet utbredde
sig bland sällskapet. Alla sågo ut som om de hade lust
att sjunga och dansa. Onkel P. var till och med sprittande
vaken, ställde till en kadrilj och stampade snart
muntert vid sidan av den eleganta friherrinnan S., som,
zefirlikt, svävade fram och åter över golvet. I dansen
utmärkte sig Arvid och Julie på ett förtjusande sätt,
man kunde ej taga sina ögon ifrån detta intagande par.
Jag dansade med magistern, som bjudit upp mig, ej,
som jag hoppas, av distraktion. Vi utmärkte oss även,
fastän på ett särdeles maner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
