- Project Runeberg -  Familjen H /
52

(1922) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

- On this page / på denna sida - Förra avdelningen - Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Professorn åter såg ganska nöjd ut och kysste, med
ett uttryck av faderlig godhet, först den livliga flickans
hand, sedan hennes panna.

Löjtnant Arvid sköt med mycket buller stolen ifrån
sig; i detsamma öppnades dörrarna till matsalen, det
var serverat.

En måltid har alltid ett eget intresse för dem, som
varit med om densammas anordning, anrättning m.m.

Var och en rätt, ett barn av våra omsorger, har sin
del av vårt intresse och välbehag, då den nu står prydligt
och retande på bordet, nära att försvinna för alltid.
Dock har man vid sådana tillfällen ett stenhjärta, och
jag är viss på att hennes nåd njöt lika mycket som jag
av att se, huru alla våra delikata förrätter, mellanrätter,
efterrätter försvunno genom bröllopsgästernas munnar,
skenbarligen till deras stora nöje och välbehag. Hennes
nåd, lugn för Emilia och seende huru förträffligt
väl serveringen gick, gjorde les honneurs med ett behag
och en munterhet, som blott då och då en tanke på
småpaltarna tycktes störa.

Bruden var mild och strålande. Algernon tycktes vara
den lyckligaste dödlige. »Se på Emilia, se på Emilia!»
sade var tionde minut kornett Karl, som var min
bordsgranne, »skulle man väl tro henne vara samma person,
som så plågat sig och oss över halva dagen?»

Julie antog en förnäm och stolt min, var gång hennes
älskare talade till henne. Han tog slutligen sitt parti
och bouderade på sitt håll, likväl alltid med munnen full.

Onkel P. somnade med ett stycke blancmangé på
näsan, och under sällskapets prat och skratt drog han då
och då en snarkning, lik ljudet av ett stråkdrag på en
basfiol, som stämmer in i de mindre fiolernas firliri.

Mot slutet av måltiden druckos skålar, ej ceremoniösa
och ledsamma, men glada och hjärtliga. Magistern,
eldad av tillfället och vinet, gjorde med glaset i handen
följande impromptu till brudparets ära:

Låt oss glasen fulla skänka;
hurra! botten uti båln!
Skummet må i taket stänka;
sälla makar — er är skåln.

Klinge alla glasen samman!
må vi här i muntert lag
efter femti år med gamman
fira er guldbröllopsdag.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:36:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/familjen/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free