- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Huru makalöst hygglig var han ej! Så ordentlig, så
förståndig, så jämn till lynne, så lugn, så trevlig,
städad (en delikat nöt!), så omtänksam, så försiktig
så ordentlig i sina affärer... icke snål heller... så god...
icke för god heller... så... så alldeles lagom!»
Jag nickade mitt bifall till allt detta, önskade Julie
mycken lycka och — gäspade alldeles obeskrivligt. Det
finnes fullkomligheter som söva.
Dagen därpå hade vi litet friskare vind. De nygifta
kommo till middagen. Mössa klädde Emilia förträffligt,
— hon var mild, lugn, älskvärd — men just icke glad,
då däremot Algernon var ovanligt munter, livlig och
språksam. Detta förvånade och förtretade Julie; hon
såg på dem växelvis och visste ej rätt var hon var
hemma. Allt husfolket var obeskrivligt angeläget om
att få kalla Emilia »hennes nåd». Denna nya benämning
tycktes alldeles icke roa henne, och då en gammal
trotjänarinna väl för sjunde gången sade: »Söta fröken...
ack, Herre Jesus... hennes nåd», sade Emilia
slutligen litet ledsen och tröttad: »Kära du, låt det vara!
Det är ju ej så angeläget.» Betjänten bjöd henne ej en
rätt vid bordet utan att göra sig beställsam med frågan:
»Befaller hennes nåd?» »Jo jo, den karlen vet sin värld»,
anmärkte översten. Emilia såg ut som om hon fann
denna värld mindre angenäm. Helt hjärtängslig tog
Julie på eftermiddagen sin syster i enrum, lade sig på
knä framför henne och lindade kring henne sina armar,
i det hon gråtande utropade: »Emilia, hur är det fatt?
Söta Emilia!... Herregud... du är ej glad, du ser
nedslagen ut. Är du ej nöjd? Är du ej lycklig?» Innerligt
omfamnade Emilia sin syster och sade tröstande, men
med tårar i sina milda ögon: »Jag blir det väl, söta
Julie. Algernon är så god, så ädel... jag måste bli lycklig
med honom.»
Men Julie, liksom alla personer med livliga lynnen,
var ej nöjd med detta »jag blir»; hon ville ha »jag är»,
och tyckte det vara helt förtvivlat, helt oerhört och
onaturligt, att ej en ung fru skulle vara obeskrivligt lycklig.
Hon hade läst romaner. Hon förhöll sig det övriga av
dagen helt snäv mot Algernon, som just ej synnerligen
tycktes bry sig därom.
Sedan Emilia med tårfulla ögon åter skilt sig från
hemmet, lämnade Julie fritt lopp åt sitt missnöje och
förgrymmade sig högt över Algernon, som kunde vara
så liknöjd och så munter, då Emilia var så nedslagen;
han var »en ispigg, en barbar, en hedning, en», n. b.
översten och hennes nåd voro ej inne under denna filippik.
Kornetten hade en annan åsikt av saken, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
