- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hopknäppta och blicken stirrande på sin son. Översten
spärrade upp ögonen, gjorde en högst komisk grimas,
men sade intet. En slags förlägen, orolig spänning
uppstod i sällskapet. Kornetten, vilken i synnerhet tycktes
stå som på nålar, gick snart ut för att tillse om vagnens
iordningsättande.
Den vackra skogsfrun gick även ut och vi blevo
ensamma med sylfiden, som översten betraktade med
ögonskenlig förtjusning. Han, jämte hennes nåd och
Julie, sökte att med frågor och anmärkningar över
åtskilliga ämnen få henne språksam, men det lyckades ej;
hon talade blott litet och undvek att svara på frågorna.
Barnslig oskuld, innerligt behag och ett nästan
himmelskt lugn låg i hela hennes väsende och uttryckte sig
i allt vad hon sade. Hon talade en tämligen god svenska,
men med en accent, uti vilken röjde sig det italienska
språkets välljud. Julie var förtjust och upphörde ej att
viska till mig: »Det är en ängel, en ängel! Se hennes
mun!... nej, se hennes lilla hand! — nej, se hennes fot!
... nej, se hennes ögon!... ah, bror Karl!... nu är du
visst fast!... det är en riktig ängel!»
I det lilla smakfullt prydda rummet stod även en
harpa och en lyra. På Julies fråga till Hermina, om hon
spelade på något av dessa instrument, svarade hon
därmed, att hon gick till harpan, spelade och sjöng en
canzonetta av Azioli, med ett behag och en röst så
rörande ljuv, att den framlockade tårar i allas våra ögon.
Hon hade knappast slutat, då hennes mor inträdde;
strax därefter kom kornetten och te. Sysselsättningen,
som detta senare gav var och en, gjorde stockningen i
konversationen, som alldeles icke ville komma sig före,
mindre märkbar.
Jag kunde ej låta bli att anmärka (må man förlåta
det en husrådinna) teanstalternas torftighet. Kopparna
voro av Rörstrands grövsta porslin (tre voro sinkade),
sockret var ordinärt och rätt grått melis; — bröd eller
skorpor såg jag ej ett tecken till.
Jag fruktar att vår vackra värdinna märkte, att jag
såg mig litet om, och att hennes nåd även såg sig litet
om och blickade med ett halvt öga på mig, ty hennes
uppsyn förrådde en plågsam förvirring, under det hon
framstammade något om svårigheten att få vetemjöl.
Med sin vanliga förekommande godhet tillbjöd sig
genast hennes nåd att skicka utav sina förråder, men fick
till svar ett bestämt och kallt »nej, jag tackar!» varöver
hon blev på en gång försagd och litet stött.
Översten drack med välbehag sin andra kopp te, då vi
på en gång fingo höra ett starkt buller och en gåendes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
