- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men han var allenast sträng. Hans blick var kall, hans
ord straffande. Jag förtvivlade, men tillbad honom ändå.
Jag var skön, jag var snillrik, full av ungdom och
liv och känsla. — Såsom vågor förgäves slå mot klippan
som motstår och återkastar dem, så välvde förgäves alla
mina känslor, alla mina naturgåvor fram, såsom offer
vid hans altare. Ack, vågorna få dock med tårar bada
det hårda bröst, som dem bryter och förskjuter; jag
fick ej gråta på den hand, som stötte bort mig, som gav
mig dödskalken. Han, som jag över allting vördade och
älskade, han kallade min känsla för honom brottslig.
Jag vet ej, om den då var det. Vanlig var den ej — och
kanske ej passande för jorden. Jag hade ej då skytt
änglarnas blickar i mitt hjärta... de hade förstått mig...
Änglarna i himlen älska ju!... och måste älska
högre och renare än jordens barn, ty de älska det högsta
goda — de älska Gud!... Ack, han var en Gud för mig!
Varför var han blott en vredgad, straffande hämnare?
Hans straffdom över mig gjorde, att jag föraktade mig
själv — och tillbad honom ännu högre.
Ett ögonblick reste sig världslig stolthet i mitt bröst.
Jag ville besegra min passion — straffa dess föremåls
obevekliga stränghet.
Jag förlovade mig med en ung man... god och älskvärd
tror jag... som älskade mig; jag minns honom
föga. Jag ville straffa och trodde mig kunna det genom
detta medel... ja — ty jag var ändå stundom i den tro,
att — jag var älskad av den, som var allt för mig. —
Skulle kärlek vara den enda eld, som ej ägde kraft att
värma det föremål, på vilket alla dess brännande
strålar samlas? Och dessutom var jag så skön — och
han var, det visste jag, det såg jag, svag för kvinnlig
skönhet... Dock vad säger jag! när var han väl svag?
När såg jag honom vackla, den stolte, ädle, starke? O
jag — o jag var den svaga, den förvillade, dårade,
eländiga!
Man redde till mitt bröllop, bröllopskläderna voro
redan färdiga, man omringade mig med gåvor, smek och
smicker... jag såg på honom som jag älskade... han
var bra blek.
Bröllopsdagen kom, vigselstunden kom... jag såg
på honom — han var blek, i hans öga brann en dyster
låga — men han sade — intet. I det sista viktiga
ögonblicket såg jag ännu på honom - då vände han sitt
ansikte bort ifrån mig; sitt sköna, ädla, älskade anlete
vände han bort ifrån mig — med en blick — o minne!
Jag sade Ja! Avgrunden var i mitt hjärta.
Samma afton gick jag bort och gömde mig... gömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
