- Project Runeberg -  Familjen H /
92

(1922) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

- On this page / på denna sida - Senare avdelningen - Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Av denna tid minns jag intet — blott det, att jag
någon gång hörde en bekant röst nämna mitt namn;
även det, att någon nära mig en gång sade: »Om hon
ändå kunde gråta!» Jag undrade då mycket vad detta
ville säga — och upprepade ofta under ett slags oredig
oro: ’Gråta?’

En dag... jag vet ej vart man hade fört mig... ej
med vilken jag var. För min syn svävade allt i orediga
vilda massor. Då fick jag på en gång höra ett brus likt
det på ett stormigt hav — men bruset fick klang, fick
ton, svällde i underbar och mäktig harmoni, sänkte sig
sedan till en ljuv och allvarlig melodi.

Med den förenade sig en röst, som sjöng klart och
stilla:

         ’O Guds Lamm, som borttager världens synder.’

Såsom en sky, vilken full av himlasaft sänker sig
ned över en hårt tilltorkad jord, så sänkte sig de heliga
harmonierna ned i min stelnade själ och upplöste dess
förkolnade lava

Driven av en underbar kraft, började jag sjunga
högt med — och sjöng med ett fullt minne av orden och
musiken. De voro de, som jag hörde vid min första
nattvardsgång — då jag med heliga känslor knäböjde och
såg himlen öppna sig över mig... Vid de orden:

         ’Giv oss din frid!’

började mina tårar rinna, och från denna stund återfick
jag mitt medvetande. Ja, det... men frid, ack det fick
jag ej... och ännu, alltid och kanske evigt, dröjer
himlens duva fjärran från mig.

Ack, jag förtjänade ej, att den kom till mitt bröst!
Där var ingen undergivenhet, ingen helgelse... intet
begär därtill.

Min man var död. Jag var glad däröver. Jag kom
åter till min farbrors hus — jag ville det; mitt hjärta
hade undergått en förändring och jag trodde mig nu
hata lika mycket som jag förr hade älskat. Jag ville
åter se den, för vilken jag så mycket lidit — se honom
— för att trotsa honom — för att låta honom se och —
om möjligt — känna, att även jag kunde vara stolt, kall,
— föraktande. Jag ville förödmjuka honom. Tillbedd
av maka, barn, ömt älskande dem tillbaka, såg jag
honom stå lugn och lycklig i skötet av en familj. — För
alla, för den ringaste hade han godhet; för mig hade
han blott en blick, mer kall, mer stolt, mer sträng än
förr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:36:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/familjen/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free