- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag kände alla min själs strängar darra. En ryslig
känsla bemäktigade sig mitt bröst. Hans verkliga
köld hånade min skenbara, hans styrka min svaghet,
hans lugn min eviga oro. Han hade handlat hårt mot
mig. Jag tyckte, att han i sin lyckliga stolthet
trampade mig som en mask i stoftet. Hans bild förföljde
mig — sovande eller vakande, såg jag blott den. Den
stod framför mig som en jätte — den förkvävde — den
borttog min luft. — Vore ej han... så skulle jag andas!
Vore ej han... så vore jag! Vore han ej till mera —
skulle han upphöra att vara mitt livs plåga. Struken ur
de levandes lista, skulle han väl snart nog upphöra att
vara till i de levandes minne... Jag kunde... ge mig
luft... hämnas... straffa honom — hämnas! I dag, i
dag ännu trotsade mig hans lugna blick... i morgon!
Brottet liknar ett ord — framfött av tanken, springer
det fram och förefaller ofta som något harmlöst —
men dess följder sträcka sig genom evigheten.
Jag sockrade en afton med arsenik ett glas mandelmjölk,
som min farbror skulle dricka.
Jag hade även något av detta socker kvar i förvar
för mig, ty det föreföll mig som om jag skulle kunna...
ångra.
Har du känt ånger?»
Jag hade ej mod att svara.
Elisabeth fortfor: »Sedan jag gjort denna oskyldiga
gärning, gick jag upp på mitt rum. Jag kände mig
lugn och kall... marmorkall var min kropp — så föreföll
mitt hjärta... dess slag domnade. Jag stod för
elden, värmande mina isiga händer, då jag fick höra
häftig rörelse och ett ängsligt buller i huset.
Då tog mig en ångest... jag gick ner och såg mitt
offer, dödsblek, nästan utan sansning, sitta tillbakalutat
i soffan, omgivet av hustru och barn, försänkta i en
verklig förtvivlans smärta.
Då jag kom in, fästade min farbror på mig en blick...
aldrig skall jag glömma den! Då nalkades mig en
famnande avgrundsande och grep med vassa, blodiga
klor i mitt hjärta. Det var ångern.
Högt bekände jag mitt brott — anropade deras
förbannelser, som jag gjort olyckliga... Jag kröp på
golvet och lät min panna kyssa stoftet... Ingen höjde mot
mig en åklagande röst — men ingen hand reste upp
mig. Jag släpade mig fram till dens fötter, som jag
mördat — jag ville kyssa dem... men en annan fot sköt
mig bort — det var hans hustrus — jag kysste den och
var lycklig nog att förlora sansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
