- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnen, som i deras ordning hade vaknat på kyrkogården,
och kastade sig ned för den majestätiska skepnaden
över altaret och ropade: ’Jesus, hava vi ingen far?’ —
och han svarade med en ström av tårar: ’Vi äro alla
faderlösa, I och jag, vi hava ingen...’»
Här avbröt sig den blinda, liksom fasande för denna
sjuka, febervilda fantasi, teg ett ögonblick, men knäppte
därefter ihop sina händer, räckte långsamt ut armarna i
det hon upphöjde ett vilt genomträngande rop, fullt av
den rysligaste förtvivlan.
I denna stund nalkades oss hastiga steg och översten
stod plötsligt framför oss, fästande på mig en frågande
och orolig blick. Den blinda, som kände hans gång, lät
darrande sina händer nedfalla, men höjde dem åter
snart mot honom, bedjande med ett sönderslitande
uttryck. »Var skonsam, var god mot mig! Jag är så
olycklig. Om jag åter blir tokig — för mig ej till dårhuset.
Snart nog skall ändå allt vara över med mig. Låt
åtminstone älskade händer stänga mina ögonlock!»
Medlidande och djup smärta röjde sig i överstens
anlete. Han såg länge på Elisabeth, satte sig därefter
bredvid henne, lade sin arm stödjande kring hennes liv
och lät hennes huvud vila mot sitt bröst.
Det var första gången som jag sett honom öm mot
henne. Hennes tårar runno långsamt utför de bleka
kinderna. Skön var hon, men skön, lik en fallen ängel,
vars uttryck av förtvivlan och djup blygsel visar, att
den känner sig ovärdig det förbarmande den röner.
Nu såg jag hennes nåd på något avstånd nalkas oss.
Då hon fick se Elisabeth i överstens armar, studsade
hon ett ögonblick, men gick genast åter fram mot oss,
ehuru med någon förvåning uttryckt i sitt ansikte.
Översten förblev stilla. Elisabeth tycktes ej veta till
något omkring sig. Då hennes nåd kom nära, möttes de
båda makarnas blickar och — smälte tillsammans i en
klar och vänlig stråle. Av en gemensam rörelse räckte
de varandra handen.
Hennes nåd smekte Elisabeth och talade ömt till
henne — hon svarade blott med snyftningar. Efter en
stund steg översten upp och tog Elisabeths ena arm,
han hustru tog den andra, och sakta och ömt vårdande
förde de henne emellan sig mot hemmet tillbaka.
Jag blev ensam kvar i parken. Under oroliga och
kvalfulla känslor, såg jag upp till den milda vårblå
himlen, med innerlig längtan att dess klarhet skulle stråla
ner i min själ.
Under vandringen genom lugna öden, själv förskonad
för de skakningar, som hemsöka så många livets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
