- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Vår och kärlek.
- Första solblicken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår kärlek. Men solljus kan trötta som allt annat, när
det räcker för ihärdigt (som t. ex. i Egypten); därför
vill jag låta min solstråle blott här och där blicka fram
under vår vandring genom ungdomens elysé, och
upplysa blott de ställen, där jag förmodar att mina läsare
helst önskade dröja; eller ock där jag har lust sitta
ner, värma och vila mig själv. Låtom oss nu träda ur
skogen i
Första solblicken.
Den lyser fram genom dystra furuskogen och ger oss
utsikt över en öppen plats. I fonden se vi det lilla grå
huset, som dekorerade scenen i ett föregående kapitel. I
förgrunden se vi den gröna stranden, som en insjös klara
böljor bada. Granitklippor resa här och där sina oformliga
gestalter och stå som skiltvakter kring sjöfruns
himmelsblåa palats; unga björkar titta bredvid dessa
fram med gröna kronor och vagga sina vällustrika grenar
i västanfläktarna, som spela omkring, fulla av liv
och lust, fulla med ett ord av vår.
Vid stranden av sjön, uti björklunden gröna, bli vi
varse en ung man och ett ungt fruntimmer, sittande
bredvid varandra på det blomprydda gräset. De se lyckliga
ut, de tyckas njuta av naturen, av sig själva, av
allt. Han omtalar något för henne; hans ögon glänsa,
än stråla de upp mot himlen, än blicka de framför
sig med ett uttryck av stolt och säll medvetenhet, än
vila de länge på henne såsom ville de läsa i hennes själ.
Han slår sig för bröstet, han sträcker ut armarna,
såsom ville han omfatta hela världen; han talar med hela
värmen av en djup och innerlig övertygelse och måste
således helt säkert övertyga. Hon lyssnar vänligt till
hans ord, de synas behaga henne! Hon ler, stundom
under tårar, stundom med ett uttryck av överraskning och
beundran, sammanknäpper eller upplyfter sina händer
med utrop av livlig glädje och ser över huvud alltmera
övertygad ut. — Övertygad om vad? Om den unge
hannens kärlek?
»Jo pytt!
Strax skall det om kärlek gälla!»
Nej, övertygad därom, att Gustav Vasa var den
största konung, Gustav II Adolf den störste riddersman
som någonsin levat, att Karl XII var en hjälte vida
större än Napoleon, samt att svenska folket var av alla
folk det första och yppersta på jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:36:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/familjen/0105.html
