- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Tredje solblicken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tredje solblicken,
då han en afton vid solens nedgång gick vid stranden
av den spegellugna sjön. Hermina gick vid hans arm.
Hon var tyst och blek, blek av denna blekhet, som
vittnar om att hjärtat är glädjelöst, att man undergivit
sig, men att man lider.
Ett för hennes veka själ djupt skakande uppträde
hade nyligen ägt rum mellan hennes föräldrar.
Kornett Karl hade nästan med våld fört henne ifrån dem
och sökte nu, men utan framgång, att förströ och
uppmuntra hennes nedslagna sinne. Efter att hava gått en
stund, satte de sig under björkarna vid en mossig klipphäll
och betraktade tysta den slocknande purpurn, som
målade sig på vattnets spegel och på den andra
strandens skogväxta höjder.
Då först vände Hermina ett tårfuktat öga till kornett
Karl och sade: »Du är mycket god, min bror...» Hon
ville säga mera, men hennes röst blev vacklande; hon
tystnade, tycktes kämpa med sin rörelse och fortfor, i
det hon till hälften vände bort från honom sitt ansikte:
»Du dröjer här för min skull, av godhet för mig, och du
har för min skull många oangenäma och tunga stunder
och... du kunde likväl vara så lycklig, du har ju en far,
en mor, så goda, så förträffliga... syskon, som du så
mycket håller av. De måste sakna dig... vänd om till
dem — och bli hos dem... var lycklig... kom ej hit
tillbaka!»
Kornetten satt stum och såg på sjön, och såsom i en
själens spegel såg han med detsamma in i sitt hjärta.
»Varför skulle du fortfara att komma hit?» började
åter Hermina, med ett övertalande uttryck i den veka,
ljuva rösten. »Du gör dig själv mycken möda, mycket
ont, och du kan dock ej förändra mitt öde. Min far har
i dag talat bittra, hotande ord till dig... ack, lämna oss!
Varför skulle du dröja? Var ej orolig för mig, Karl!
Gud skall nog styrka och hjälpa mig.»
»Hermina», sade kornett Karl, »jag kan ej lämna dig...
men det är lika mycket för min skull, som för din...»
Hermina vände till honom sitt ansikte med en
frågande blick, under det ett par stora tårar långsamt
nedrullade utför hennes kinder.
Därför... därför», fortfor djupt upprörd kornetten,
»... att... Hermina, därför att jag älskar dig över all
beskrivning, att jag ingen glädje har i världen, om jag
ej får se dig, får vara med dig...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:36:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/familjen/0111.html
