- Project Runeberg -  Familjen H /
108

(1922) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

- On this page / på denna sida - Senare avdelningen - Tredje solblicken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Herminas änglaanlete strålade av överraskning och
innerlig glädje. »Det finns då någon som älskar mig...
och det är du, min bror! Vad Gud är god mot mig!» Och
hon räckte kornetten handen.

»Håller du även av mig?» frågade han med hemlig
bävan, hållande den lilla vita handen mellan sina händer.

»Huru skulle jag kunna annat?» svarade Hermina.
»Jag har ju varit lycklig först sedan jag lärde känna
dig. Du är så förträfflig, så god. Du är den första som
älskat Hermina.»

»Och den första som Hermina älskat?» frågade litet
behjärtad kornetten.

[1] »Ja visst! Utom min mamma.»

En innerlig känsla av sällhet intog de båda unga
älskande, och, såsom hade Amor själv i rosenskyar sänkt
sig ned på ljungtorvan bakom dem, omflöt dem i detta
ögonblick en vällukt, så ljuv, så förtjusande (säkert hade
ej Olympen skönare ambrosia), att kornett Karl mitt i
sin själs förtjusning sprang upp och utropade: »Det är
Linnæa! Min levnadsblomma är funnen!» Den växte
verkligen i långa, lummiga rankor längs med den
mossiga klippan. Snart blev en krona för Hermina flätad.
Vem kan beskriva den scen av ren och innerlig sällhet,
av oskyldig glädje som följde?

Hermina var ej blek mer. Ingen fråga väcktes mer
om att kornett Karl skulle återvända till de sina.
Hermina var ju hans. Han var Herminas. De förstodo
varandra, de voro lyckliga. Allt skulle bli gott, de
skulle alltid vara tillsammans. Intet kunde skilja dem
mer, de tillhörde varandra, på jorden — i himlen.

Naturen tycktes sympatisera med de unga sälla,
mild och full av kärlek slöt hon dem lik en öm mor i
smekande armar.

Vem gåve ej gärna tio hösttunga år för ett
ögonblicks vår och kärlek!


[1] Jag känner grant vilka högar av romanguld jag i detta ögonblick
skjuter ifrån mig. Jag inser klart, huru allt i denna lilla romansmula kunnat
bli bättre, intressantare inlett; livligare utfört; huru både ingången och
utgången av detta stycke hade kunnat bereda min bok en fördubblad avgång.
Men detta skulle ha erfordrat flera ord, ergo flera rader, ergo mera papper,
och min förläggare är så förskräckligt rädd, att min bok skall bli för tjock
och ej kunna säljas för en riksdaler banko, att jag ser mig tvungen tränga
hop både min själ och mina koncept, för att kunna klämma min bok in i
bokhandeln inom det utsatta priset. Min förläggare tror, att svenska allmänheten
ej just vill kosta stort på sådana där vardagssaker. Jag tror att han
har rätt, att den har rätt och att jag gör rätt, som rättar mig därefter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:36:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/familjen/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free