- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Fjärde solblicken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fjärde solblicken
skiner över kornettens vrede,
så grömmelig.
En varm junidag anlände kornetten till skogsstället,
upphettad, uttröttad, längtande, trängtande, törstande
att av sin älskade få en vänlig blick, av hennes hand en
läskande dryck. Redan utanför huset hörde han hennes
harpa klinga. Han sprang upp och fick se Hermina,
mer skön och mer smakfullt klädd än någonsin, sitta
med harpan i liljevita armar, och bredvid henne... o
fasa, o blixt och dunder och död! Underjordens verk
och avgrundens påhitt! Bredvid henne satt — ej
Cerberus, trollet med huvuden tre, nej värre — ej Polyfem
med ena ögat, nej värre, värre — ej hin onde, nej värre,
värre, värre än! Ack! det var ej »la Bête», som satt
bredvid »la Belle», nej, det var en bildskön ung man, en
annan prins Azor.
Den sköne, stolte, lugne, svale, fine och städade
Genserik G. betraktade med förvåning den upphettade,
neddammade och över vad han såg högst förbluffade
kornett H. Snart likväl reste han upp sin apollogestalt,
gick med en belevenhet, full av behag, emot den
nykomne, räckte honom med vänlig nedlåtenhet handen,
fägnade sig över att se honom på landet och påminde
honom om den sista gången de träffades i Stockholm.
Kornetten tycktes alldeles icke fägna sig, ej heller
yttrade han ett artigt ord därom. Genserik gick åter till
Hermina och bad henne sjunga. Kornetten gjorde sig
ett ärende att gå över golvet och viskade i förbifarten
till henne: »Sjung icke!»
Med befallande röst och blick antydde friherrinnan
sin dotter att sjunga. Hermina sjöng, men med en
darrande röst. Kornetten satte sig i fönstret och torkade
med sin näsduk svetten ur pannan. Han talade, under
hela den tid Genseriks visit varade, knappt tre ord, dels
därför att ingen talade till honom, dels därför att den
unge G. talade oupphörligt själv. Och han talade så
väl, hade i sitt tal så utsökta och artiga vändningar,
berättade med så mycket intresse, han hade så mycket
kunskaper och insikter, att det just var en lust åt (läs:
grämelse för kornetten). Dessutom hade han ett
medvetancle av sitt eget värde, som ännu mer höjde det i
andras tanke.
»Jag är — jag har — jag gör — jag gillar — jag tänker
— jag vill — jag skall — jag har sagt» var det tema,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:36:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/familjen/0113.html
