- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Gräva genom jorden m. m.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Gräva genom jorden m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framskymta. »Julie!» sade jag, i det jag lade min arm
kring hennes liv.
»Ack, Beata!» suckade Julie, »jag är olycklig, jag
är rätt olycklig! Måste jag bli det för hela min livstid?»
Innan jag hann svara, kom löjtnant Arvid ut på
trappan och ropade gäspande: »Vad tusan gör du här,
Julie? Står och förkyler dig, får snuva och bröstvärk.
Kom in igen, kära du. Också tror jag att man redan
börjat duka bordet. Kom då!»
»Arvid!» sade Julie, »kom du hit till mig en stund»,
och hon tog vänligt hans hand och sade med livlighet:
»Ser du, hur vackert allt är i afton, låt oss gå ner i
parken, dit du vet, där vi en gång komma överens att —
Jag vill tala med dig där, bedja dig om något.»
»Vi kunna ju så gärna talas vid i förmaket.»
»Ja... men det är så vackert i afton. Se dig omkring
då! Hör du fågeln, hur sött den kvittrar, hör du
vallhornet där borta? Se då ditåt, där solen gått ned...
vilken mild rodnad, ack, det är en skön afton!»
»Charmant, min ängel», svarade med en kvävd gäspning
löjtnant Arvid, »men — jag är besatt hungrig och
kände en gudomlig lukt av kalops, då jag gick förbi
köket; jag längtar att återfinna den i salen. Dessutom
stiger ju en förbannad dimma upp. Kom, min ängel!»
»Arvid!» sade Julie, i det hon drog bort sin hand, »vi
ha så olika tycken, så skild smak, ser jag...»
»Tycker du ej om kalops?»
»Gud välsigne dig med din kalops, jag talar ej om
den. Men om våra böjelser, våra känslor, de stämma ej
överens...»
»Ja — det rår jag ej för.»
»Nej... men jag fruktar att vi ej passa för varandra...
att vi bli olyckliga...»
»Ah, kära du, det ger sig väl. Man skall ej göra sig
bekymmer i förtid. Det tar bort matlusten. Kom, låt
oss äta kvällsvard i ro. Kom, min lilla hustru...»
»Men jag vill ej... och jag är ej din hustru», sade
Julie, i det hon vände sig från honom, »och», tillade hon
litet saktare, »vill ej vara din fästmö mer...»
»Vill inte?» sade Arvid lugnt. »Ja, men ser du, det
har sina svårigheter att göra om intet. Du har min
ring, och jag har din... dessutom är jag just inte rädd...
flickor ha sina kapriser. Nå nå, det ger sig väl tills
i morgon. Adjö, Julie! Jag går och äter kalops, svälj
du ned dina kapriser!» och han försvann i förstugan.
Julie tog min arm och gick ned i trädgården, under
det hon grät häftigt. Jag gick tyst bredvid henne,
väntade att hon skulle ge sitt hjärta luft genom några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
