- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Gräva genom jorden m. m.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Gräva genom jorden m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss för att säga att vi voro väntade till aftonmåltiden.
Det lilla triumviratet satte av i kort galopp. Vi följde
saktare efter, men nu råkade vi på löjtnant Arvids
förbannade dimma, som stod lik en mur mellan trädgården
och borggården. Nu först märkte vi att Julie var utan
schal. Jag var ej mycket battre försedd. L. tog av sig
sin kappa och ville svepa den omkring Julie. Hon ville
alldeles icke tillåta det, då L:s hälsa just ej var bland
de starkaste. De skulle stå där ännu stridande och
protesterande, om jag ej gått emellan med ett förlikningsprojekt
och föreslagit, att de båda skulle betjäna sig av
den ganska vida kappan. Det antogs, och Julies fina,
zefirlika skepnad försvann under en flik av kappan,
som hon skrattande svepte omkring sig. Och framåt
gick tåget genom natt och dimma.
Det var väl ändå litet rasande tillställt, tänkte jag
sedan. Salig fru Genlis, herr Lafontaine ännu mindre,
skulle i sin romanvärld väl aldrig låtit två älskande
komma under en kappa, utan att begagna ett så ypperligt
tillfälle för att låta en kärleksförklaring krypa
fram, och jag undrar just om fru Natur ej denna gång
skall föra något å bane, skall låta någon suck, något
ord...
Jag lyddes uppmärksamt, under det jag gick efter
kappans invånare, men — de tego — intet ord, intet
ljud. Jo nu!... Vad var det? Julie nös. Nå, L. säger
väl »Gud hjälp!» och det kan hjälpa dem till något, nej,
han sade intet.
Vi äro ur trädgården, vi gå över gården. Skall då
ingen tala? nu!... nej. Vi stiga uppför trapporna, vi
träda in i porten; nu då!... nej. Kappan föll ned från
Julies axlar, hon tackade och neg, L. bugade sig.
När vi kommo upp i salen, satt löjtnant Arvid och
åt kalops. Man hade länge väntat på oss. Till vår
ursäkt berättade jag kappstriden.
Under hela aftonmåltiden ruskade hennes nåd huvudet
åt Julie, var gång hon såg på henne, för att förebrå
henne en så stor oerhörd oförsiktighet, som den att utan
schal gå ut så sent.
Då löjtnant Arvid blev varse sin fästmös förgråtna
ögon, tycktes han bli ganska förbluffad, men förmodligen
tänkte han: Det ger sig väl, när hon får äta och
sova, ty han gjorde ingen hast med sin aftonmåltid,
sökte därefter intet tillfälle till samtal med sin fästmö,
och red sin väg vid vanlig tid och med vanligt lugn.
Men det gav sig ej med Julies missnöje. Tvärtom
tycktes det växa till. Fåfängt bjöd henne Arvid att ta
sig »en liten lur» och anse honom som »kudde». Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
