- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anat det... men... O, min Gud, min Gud! vore det
möjligt? O säg, är det möjligt? Vid den eviga salighet,
som du förtjänar — och som aldrig kan bli min — vid
det ljus du ser och som jag aldrig skall skåda —
besvär jag dig — säg det, säg det: har du älskat mig?»
Ett ögonblicks fullkomlig tystnad härskade i naturen.
Den tycktes vilja lyssna till det svar, som även
jag med darrande ångest avbidade. Endast bleka,
långsamma blixtar flammade omkring oss.
Högtidligt, med ett starkt, nästan våldsamt uttryck i
sin röst sade översten: »Ja!»
Den blinda vände mot höjden sitt ansikte, strålande
av överjordisk salighet, under det översten med häftig
och djup rörelse fortfor: »Ja, jag har älskat dig,
Elisabeth, älskat dig med mitt hjärtas hela kraft... men
Guds kraft i min själ var högre och bevarade mig från
att falla. — Blott min stränghet har frälst mig och
dig. Min kärlek var ej ren som din. Det är ej giftet,
som din hand beredde mig, vilket förstört min hälsa —
det är kampen med lidelsen och begäret... det är sorgen
över dig, Elisabeth! Elisabeth! Du har varit mig
oändligen dyrbar... du är det än... Elisabeth...»
Elisabeth hörde honom ej mer; hon liksom sjönk ned
för den sällhets tyngd, som sänkte sig över henne, och
det ögonblick jag sprang till henne, föll hon, lik en
döende, ned på jorden, i det hennes läppar viskade med
ett obeskrivligt uttryck av sällhet: »Han har älskat
mig!»
Översten och jag förmådde knappast bära henne
tillbaka till hennes rum, Jag var darrande, hans kraft
var liksom förlamad. Ångestsvettens droppar pärlade
från hans panna.
Elisabeth återfick ej på lång tid sin sansning... men
då hon åter öppnade ögonlocken och livets ström åter
spridde sig i ådrorna, viskade hon blott: »Han har ej
föraktat mig!... han har älskat mig!» och förblev stilla
och lugn såsom hade hon avslutat sin räkning med
världen, såsom hade hon intet övrigt att önska.
Under den återstående delen av natten rasade åskan
förfärligt, men blixtarna skeno nu över den blindas av
innerligt salighet strålande anlete.
Från denna stund och under de få dagar hon ännu
levde var allt förändrat hos henne. Allt var vila och
mildhet. Hon talade sällan, men tryckte vänligt och
tacksamt deras händer, som nalkades den säng, uti vilken
hon nästan orörlig låg. Man hörde henne ofta säga
sakta: »Han har älskat mig!»
En dag stod hennes nåd bredvid Elisabeth, som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
