- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skymningen i min själ... (se professor L., tänkte jag),
o då kunde jag ännu bli en bättre varelse — och hinna
ett mål, som jag ännu mer anar än ser... Men med
Arvid, se Helena, med Arvid... blir min värld som ett
skafferi jag själv lik ett stycke möglande ost.»
»Vilken liknelse, bästa Julie!»
»Den är sannare än du tror. Ack, det är en bedrövlig
sak med giftermålet. Det har däruti gått många,
som det nu kan gå mig... de ha hissat äktenskapsseglet
i fåvitsko, trott sig hinna Lycksalighetens ö och
strandat och fastnat, för hela livstiden, på en sandbank...
som ostran i sin snäcka ha de där krupit omkring
och sökt litet solsken... till dess en barmhärtig våg
kommit...»
»Julie! Julie!»
»Helena! Helena! Det är en teckning ur vardagslivet,
var dag bestyrker dess sanning. Huru många
ädlare naturer hava ej på detta vis gått under? Och så
skall min göra, om jag ej ännu i tid kan segla sandbanken
förbi.»
»Julie! Jag fruktar, att detta ej kan ske. Pappas
grundsatser äro oryggliga. Och bland dessa står sträng
ordhållighet främst. Och jag tror att han har fullkomligt
rätt. Dessutom vad det angår att slå upp en
förlovning, att återtaga ett givet äktenskapslöfte, ligger
däruti något så djupt sårande för kvinnlig delikatess,
att jag anser...»
»Delikatess hit och delikatess dit... jag anser det
ganska odelikat och i synnerhet ganska orimligt att
för blotta delikatessens skull uppoffra hela livets
sällhet.»
»Skulle du kunna bli lycklig, Julie, om du förlorade
de dinas — din fars tillgivenhet, världens aktning?»
»Världens aktning... ger jag ej många styver för...
men deras, som jag älskar... ack! Helena, Beata, är
det väl möjligt, att jag skall kunna förlora den? Då
vore det visst bättre att jag dömde mig till att bli
olycklig...»
»Du skall ej bli olycklig, Julie», sade Helena, i det
hon med tårfulla ögon slöt systern i sina armar, »du
skall...»
»Därom vet du ingenting, Helena», avbröt med retbar
otålighet Julie, »jag vet att jag blir det. Det är något
annat ännu, än Arvids ovärdighet, som gör att jag blir
det... det är vissheten om att ha förfelat mitt mål,
vissheten om att ha kunnat äga en ädel, en lycklig lott,
att ha kunnat på jorden leva för en upphöjd och
förträfflig varelses sällhet. Ack! jag känner det, jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
