- On this page / på denna sida - Senare avdelningen - Kornetten. Kornetten. Kornetten - »Klä vitt! Klä vitt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om ni finner detta smärtsammare än ett värjstyng,
så förlåt den, som mot sin vilja måste bibringa er det!»
Och den blåögda ryttaren, Therése D., gav kornetten
en vänlig, medlidsam blick, hälsade lätt, svängde om sin
häst och försvann snart för hans förundrade blickar.
En annan känsla målade sig snart i dessa, ty de
igenkände på biljettens utanskrift Herminas hand. Med
känslor, som man lätt skall föreställa sig, öppnade
kornetten biljetten och läste följande:
»Min enda vän på jorden! Farväl, farväl! När du!
kommer — är det för sent. Jag har måst giva efter för
min mors förtvivlade böner. I dag reser jag till
Stockholm. I morgon är jag Genseriks maka... om jag lever
ännu. Min bror, min vän, mitt allt... ack, förlåt mig!
Farväl!
Hermina.»
Brevet var daterat från den föregående dagen.
»Nu till Stockholm!» sade kornetten med förtvivlad
och fast föresats att vinna henne — eller dö! »Eviga
himmel, hav tack! ännu är det tid!»
Aftonen började bli stormig och mörk. Kornetten
kände intet och aktade på intet omkring sig, men red i
fullt sporrsträck fram till gästgivaregården.
»På ögonblicket hit med en flink och rask ridhäst!»!
ropade med dundrande röst kornetten. »Jag betalar vad
ni vill».
En frustande hingst gnäggade snart muntert under
den vilde ryttarn, som med röst och sporrar ännu mer
eggade hans mod, och med en blind otålighets raseri
jagade framåt, framåt, över..., dock, låtom oss ett
ögonblick hämta andan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>