- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidanden dem han kunnat förhindra, att ha förbittrat de
varelsers dagar, dem han var kallad att freda och
välsigna. En fysisk känsla av smärta, som var honom egen
och som merendels infann sig då hans själ blev
plågsamt upprörd, en bröstkramp, som försvårade
andedräkten, lät vid dessa dystra tankar känna sig med
ovanlig styrka. Han fann sig ensam... ingen i denna
stund kände ömt för honom... ingens tanke svävade
med bönens fridfläktande duvovingar omkring honom,
han var ensam! En tår trängde sig fram i hans
manliga öga, och han såg upp åt höjden med en dunkel
önskan att snart få lämna en jord där kvalen härska.
En vit sky, som hade skepnad av en människovarelse
med utsträckta armar, svävade ensam fram nedanom
stjärnvalvet — syntes sänka sig allt lägre ner, och de
utsträckta dimmiga armarna tycktes närma sig översten.
Han tänkte på Elisabeth, på hennes kärlek, på
hennes löfte att ännu efter döden omgiva honom. Var
det ej liksom hennes ande nu ville omfatta honom
nu då alla andra övergivit honom? Var det ej hennes
vålnad, som nu, då alla kärleksröster kring honom
tystnat, nedsteg för att ensam genom natten ropa till
honom: jag älskar dig! jag älskar dig!
Allt närmare kom den vålnadslika skyn — med
vemodsfull trånad följde överstens blick densamma,
och nästan medvetslöst höjde han mot den sina armar.
Då fattades den hastigt av stormvinden, de utsträckta
armarna sletos från dunstkroppen, och i orediga vilda
flammor ryckte lik en hemsk fantasi det vita molnet
förbi, över tornspetsarna, öde var rymden, översten
lade handen på sitt bröst, det var öde där. Några
djupa suckar arbetade sig fram ur dess plågade sköte.
I denna bittra stund nalkades honom någon med sakta
steg, en arm smög sig under hans, en hand lades
förtroligt och ömt på hans hand, och han kände mot sin
skuldra ett huvud sakta lutas. Han såg sig ej om, han
frågade ej, han visste att hon nu var nära honom,
som i så många år med honom delat glädje och smärta;
blott hon kunde ana hans förborgade lidande, blott hon
i den tysta natten komma till honom med tröst och kärlek.
Han lade stilla sin arm omkring sitt livs följeslagarinna
och höll henne tryckt mot ett bröst, där snart både
den inre och den yttre smärtan stillade sig. Så stodo de
båda makarna länge och sågo stormen fara fram över
jorden och jaga skyarna. De sade ej ett ord till förklaring.
Vad behövdes det? Försoning slöt dem i
himmelskt sköte. De stodo hjärta klappande mot hjärta, de
voro ett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
