- On this page / på denna sida
- Sista upptåget
- On this page / på denna sida
- Sista upptåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skjuta harmens pilar. Flera gånger hade vi med groda
och onda ord uppmanat gossen att lämna vägen fri —
men förgäves. Prostinnan Bobina bet sig i läppen, gav
mig, utan att säga ett ord, tömmarna att hålla, hoppade
ur kärran, tog några duktiga steg och stod ett tu tre vid
vår plågares sida, tog honom med kraftig hand i
kragen, drog honom ur lasset ned på marken, innan han
hann betänka sig på att göra motstånd, och gav honom
med det bastanta skaftet av piskan några slag på
ryggen, i det hon frågade honom om han ville be om
förlåtelse och göra bättring, eller vidare pröva kraften av
hennes arm. Förmodligen var han redan tillräckligt
övertygad om dess mindre vanliga styrka, ty han blev
hastigt ödmjuk och ångerfull och lovade allt vad man
ville. Prostinnan Bult tillät honom nu att resa sig upp
och höll en kort, men kraftig botpredikan, vars slut var
så vackert, att det rörde mig, rörde henne själv, och
även bondgossen, som med sin hattskärm torkade
tårarna ur ögonen. »Jag känner dig», tillade slutligen fru
Bobina, »du är från Åminne socken; din far har länge
varit sjuk, du kan komma till mig i Lövby i morgon
söndag, och få något åt honom.»
Vi foro nu obehindrat vidare, men hade ännu under
vägen ett och annat uppehåll. På ett ställe hjälpte vi en
gumma, som kört omkull med sitt lass; på ett annat steg
fru prostinnan ur för att med mycket besvär göra loss
ett stort svinkreatur, som satt sig fast i en gärdesgård
och vars oharmoniska jämmerrop trängde till hjärtats
innersta.
Vid solens nedgång sågo vi dess strålar hälsa Lövby.
Smala rökpelare stego korkskruvlika upp ur kojornas
skorstenar, spridde sig i den klara aftonluften och
förenade sig i en liten lätt och genomskinlig sky, som lik
en florfärgad päll svävade över byn, vilken, med sina
snygga stugor, gröna trädgårdar och sin sorlande, klara
å, gav en täck anblick, under det vi sakta foro en
långsluttad backe nedför, som snart utbredde tvenne armar,
varav den ena bar till vårt hem, beläget en femtio steg
från byn.
Korna kommo hem i långa rader från betesmarkerna,
för att låta mjölka sig, med binglande bjällror och
fridsamt bölande. Vallhorn hördes. Bondflickorna lullade
med klara och bjärta röster, och till dessa ljud förenade
sig även kyrkklockornas bing bång, vilka på
lördagskvällen sjöngo »god natt!» åt veckan och bådade
vilodagen. Fru Bobina Bults anlete blev glatt och högtidligt.
Alla människor hälsade vänligt och vördnadsfullt
henne, och vänligt hälsade hon på alla. Då vi kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
