Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Påföljande dagen tog jag afsked af Old Mortality, som
tycktes rörd af den ovanliga uppmärksamhet, hvarmed jag sökt
hans bekantskap och afhört hans samtal. Sedan han ej utan
svårighet satt sig upp på sin gamla hvita klippare, tog han mig
i handen och sade: — ’Vår Herras välsignelse vare med dig,
unge man. Mina timmar äro lika sen-höstens ax och edra
dagar äro ännu i sin vår; och likväl torde ni före mig blifva
samlad i dödlighetens korn-bod; ty dödens lia afmejar det
gröna lika ofta som det mogna, och det tinnes en färg på er kind,
hvilken, liksom rosen-knoppen, ofta tjenar att dölja förstöringens
matk. Arbeta derföre såsom den der ej vet när hans Herre
kallar honom; och om det skulle blifva min lott att återvända
till denna by, sedan ni gått till ert rätta hem, skola dessa gamla
förtvinade händer hugga er en minnessten, på det ert namn ej
må förgås ibland folken.’
"Jag tackade Old Mortality för hans välvilliga afsigter
emot mig och upphäfde en suck — ej så mycket af saknad,
tror jag, som af undergifvenhet — vid tankan på möjligheten
af att jag snart torde komma att taga hans erbjudna
vänskaps-tjenst i anspråk. Men ehuru han, efter all mensklig
sannolikhet, ej misstog sig i sin förmodan att min lifstråd torde blifva
afskuren i ungdomen, hade han likväl öfverskattat den
tidslängd, som återstod för hans egen pilgrimsfärd på jorden. Det
är nu redan några år sedan han varit saknad på alla sina
vanliga tillhåll, medan mossa, lafvar och myr-säf hålla på att
öfverhopa de stenar, hvilkas putsning utgjort hans lifs
sysselsättning. Vid början af detta århundrade slöt han sina jordiska
mödor, och fanns utmattad och döende på stora landsvägen nära
Lockerby i Dumfries-shire. Den gamla hvita klipparen, den
trogna följeslagaren på alla hans vandringar, stod vid sin
döende herres sida. Såsom ett bevis på att hans slut ej
påskyndades af öfvervåld eller brist, torde böra nämnas, att man fann
honom hafva tillräckligt med penningar på sig, för att bestrida
omkostnaderna för hans anständiga begrafning. Det lägre
folket håller ännu hans minne i mycken vördnad, och många äro
af den tron, att de grafstenar han iståndsatte ej mer skola
behöfva mejselns bistånd — ja, de påstå till och med, att på de
grafvar, der martyrernas dödssätt är anfördt, hafva deras namn
blifvit outplånligt läsliga allt sedan Old Mortalitys död, medan
deras förföljares, som voro inristade på samma minnesvård,
blifvit alldeles utplånade. Vi behöfva väl knappt nämna, att detta
är en from inbillning, samt att sedan den åldriga pilgrimens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
