Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast låg hos ryttaren. Sedan han yttrat detta i en ton, hvari
förödmjukelsen antog likgiltighetens slöja, satte han sig upp på
sin häst och red ifrån skjut-banan.
Såsom vanligt här i verlden öfverflyttades äfven deras
bifall och uppmärksamhet, som förut önskat Lord Evandale
framgång, vid hans afgörande nederlag, på hans triumferande
medtäflare.
"Hvem är han? hvad heter han?" ilade från mun till
mun bland de närvarande ståndspersonerna, till de få af hvilka
han var personligen känd. Som hans namn och rang snart
blefvo bekanta, och voro inom den klass som en stor man kunde
egna sin uppmärksamhet utan att nedsätta sitt anseende,
skyndade fyra af Hertigens vänner, med den underdåniga snabbhet
som Malvolio tillskrifves sin inbillade svit, att framföra
segraren till honom. Under det de i triumf ledsagade honom genom
hopen af åskådare, och pä samma gång döfvade honom med sitt
smicker öfver hans framgång, råkade han passera eller rättare sagdt,
ledas rakt framför Lady Margretha och hennes sondotter.
Papegoj-kaptenen och Miss Bellenden blefvo alldeles karmosinröda
i ansigtet, då den sednare med förlägen artighet besvarade den
djupa bugning, som segraren ända till sadel-knappen gjorde då
han red förbi henne.
"Du känner således denna unga person?" sade Lady
Margretha.
"Jag — jag — har sett honom hos min onkel, och —
och någon gång på andra ställen," stammade Miss Edith
Bellenden.
"Jag hör dem säga omkring mig," sade Lady Bellenden,
"att den unga junkern är en brorson till gamla Milnwood."
"Son till aflidne Öfverste Morton af Milnwood, som med
mycken utmärkelse anförde ett rytteri-regimente vid Dunbar och
Inverkeithing," sade en herre som satt till häst bredvid Lady
Margretha.
"Ja, och som förut stred för Covenanterna, både vid
Marston-Moor och Philiphaugh," sade Lady Margretha med en suck,
i det hon uttalade de sista olycksbådande orden, som hennes
mans död gaf henne ett så sorgligt skäl att ihågkomma.
"Ers Nåds minne är riktigt," sade herrn leende, "men
det vore väl om allt detta vore glömdt nu."
"Han borde ihågkomma det, Gilbertscleugh," genmälte
Lady Margretha, "och ej truga sig på deras sällskap, hvilka
hans namn måste ge obehagliga påminnelser."
"Ers nåd glömmer," sade hennes sagesman, "att den unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
