Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
"Af allt mitt hjerta, kärälskelige," svararle Bothwell; "ja,
jag vill kämpa med dig, tills en eller båda af oss fallit till
marken."
"Nå, så sannt som min förtröstan står till Honom som kan
hjelpa," genmälte hans motståndare, "skall jag ej då genast göra
dig till ett varnande exempel för alla sådana försmädande
Kab-saker."
Dermed släppte han sin grofva ridkappa från axlarna
och stod färdig till kampen, i det han med ett uttryck af
okuflig beslutsamhet utsträckte sina grofva, seniga armar. Soldaten
blef ej förfärad af sin motståndares muskulösa gestalt, breda
bröst och käcka mine, utan hvisslade helt lugnt under det han
af knäppte sig sitt bälte och aftog sin uniforms-rock. Alla do
närvarande ställde sig omkring dem, oroligt afvaktande utgången.
Vid den första brottningen tycktes ryttaren hafva
öfver-taget och äfven i den andra, ehuru ingendera kunde anses
afgörande; men det blef snart tydligt att han för hastigt användt
sin hela styrka emot en motståndare, som ägde en ovanlig
uthållighet, skicklighet och kraft. Vid den tredje
sammandrabbningen lyftade landtmannen sin motpart fullkomligt från
golfvet, och slungade honom med sådan våldsamhet till marken, att
han för ett ögonblick låg (lofvad och orörlig. Hans kamrat,
Haliiday, drog genast sitt svärd. "Ni har dödat min sergeant,"
utropade han till den segrande brottaren, "och vid allt hvad
heligt är skall ni ej stå till svars derför."
"Tillbaka!" ropade Morton och hans följeslagare;
"alltsammans bar gått ärligt till; er kamrat sökte ett fall och han
har fått det."
"Det är sannt nog," sade Bothwell, i det han långsamt
uppreste sig; "stick in pampen, Tom. Jag trodde inte att det
fanns ett stubb-öra ibland dem allesammans, som kunde lagt
den bästa klingan i Kungens Lif-garde på golfvet i ett eländigt
värdshus. — Hör på, vän, ge mig er hand." Fremlingen räckte
honom den. "Jag Iåfvar er," sade Bothwell, i det han hårdt
kramade hans hand, "att den tid skall komma då vi skola
återse hvarandra, och pröfva om den här leken på ett
allvarsammare sätt."
"Och jag låfvar er," sade fremlingen, i det han
återgäldade hans handtag med lika styrka, "att då vi härnäst råkas,
skall jag lägga ert hufvud lika lågt som det låg nyss, och det
så, att ni ej skall kunna lyfta upp det igen."
"Godt, min vän," svarade Bothwell, "om du är en whig,
så är du en duktig och tapper en, och dermed god afton med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
