Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
glfverska och lemnade rummet, liksom en af dockorna i ett
Holländskt urverk, för att i detta grymma betryck försätta sina
fångna englar i frihet. Bothwell började emellertid förestafva
pröfnings-eden med all den vördnadsfulla högtidlighet man
kunde vänta sig.
"Ni — hvad heter ni, qvinna?"
"Alison Wilson, sir."
"Ni Alison Wilson svär, betygar och förklarar högtidligt,
att ni anser det olagligt för undersåter, att under förebärande
af förbättring, eller hvilken annan förevänning som helst, ingå
i Föreningar och Förbund —"
Här afbröts ceremonien af en strid mellan Cuddie och hans
mor, hvilken länge förts under hviskningar, men nu blef hörbar.
"Ack tyst, mor, tyst! de hålla på att förlikas .— Ack,
tyst! så komma de nog om sams."
"Jag vill inte vara tyst, Cuddie," svarade hans moder; "jag
vill utan skonsamhet upphöja min röst — jag skall slå syndens
man med häpnad, äfven fast han är klädd i skarlakan, och
genom min röst skall Mr Henry blifva befriad ur
fågelfängaren garn."
"Nu har hon fått benet öfver skacklorna," sade Cuddie;
"stanna henne hvem som kan — jag ser henne redan i
andanom uppspetad bakom en dragon på väg till Tolboden — jag
känner mina egna ben bundna under en hästbuk — ja, nu har
hon fått sin predikan färdig och der — med den der sucken
— kommer den, och vi äro i grund förlorade allesammans!"
"Och tror ni er kunna komma hit," sade Mause, i det
hennes vissnade hand skakade i takt med hennes skarpa, ehuru
skrynkliga ansigte, lifvad af ett ursinnigt tros-nit, och vid blotta
nämnandet af pröfnings-eden, frigjord från alla hinder af sin
egen klokhet och Cuddies varning, — "tror ni er kunna
komma hit med edra själs-mördande, helgon-förförande,
samvets-förderfvande eder och bedyringar — edra snaror och edra
giller? — Sannerligen någon fågel fastnar i det nät ni uppställt
i dess åsyn."
"Hvad befalls, min goda gumma?" sade soldaten.
"Anfäkta! ha’ vi inte ett whig-mirakel här. Käringen har fått
både tunga och öron, och vi tyckas komma att bli’ döfva i vår
ordning. — Se så, håll mun, och kom ihåg till hvem ni talar,
ni gamla toka."
"Hvem jag talar till? Ack, min Skapare, det
sörjandejan-det vet alltförväl hvad ni är. Ondskefulla anhängare af prela-
FANATIS3IEN. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
