Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
"Nå val rlå, min vackra Jenny," sade skildtvakter som
började ge med sig, "efter som de inte lära röra på sig förrän
aflösnings-timman och kanske något sednare, så om ni vill låfva
mig att komma ensam nästa gång — "
"Kanske, och kanske inte," sade Jenny; "men om ni får
riksdalern, ä’ jag säker på att ni tycker om den lika bra."
"Nej, anfäkta mig jag det gör," sade Halliday, i det han
likväl emottog penningen; "men det ä’ alltid någonting för hvad
jag vågar; ty om Claverhouse får nys om hvad jag gjort, skall
han låta bygga en häst åt mig, lika hög som Tillietudlems Torn.
Men hvar och en i hela regimentet ta’r hvad han kan komma
åt, och jag vet för visst, att Boothwell och hans kungliga blod
föregår oss med godt exempel. Och om jag lita’ på er, ni lilla
klippska satbyting, skulle jag förlora både krut och besvär;
hvaremot den här kamraten," — härvid såg han på silfvermyntet
— "ä’ bra så långt han räcker. Kom derföre, sä skall jag
öppna dörren för er, men stå inte och sucka och be med den
unga -vvhiggen nu, utan håll er färdiga då jag ropar i dörren,
att genast skynda ut, som om det blåstes, ’Till häst och
framåt!’"
Med dessa ord uppläste Halliday dörren till fång-rummet
och insläppte Jenny och hennes föregifna slägting, hvarpå han
genast åter tillåste den efter dem, och hastigt återtog en
skildt-vakts likgiltigt afmätta steg och tids-dödande hvissling.
Den långsamt öppnade dörren visade Morton med båda
armarna stödda emot ett bord och hufvudet hvilande på dem, i
en ställning af djup nedslagenhet. Han upplyfte ansigtet vid
dörrens öppnande, och sprang upp på det högsta öfverraskad, då
han varseblef de inträdande qvinnliga gestalterna. Edith stod
ungefär en aln ifrån dörren, utan förmåga att hvarken tala eller
gå framåt, i det blygsamheten beröfvat henne det mod,
förtviflan ingifvit. Alla de planer om bistånd och tröst, som hon
ärnat förelägga sin älskare, tycktes på en gång hafva försvunnit
ur hennes minne, och endast qvarlemnat ett kaotiskt virrvarr
af tankar, blandade med den plågsamma farhågan att hafva
nedsatt sig i sin älskares ögon genom ett steg, som kunde synas
öfveriladt och oqvinnligt. Hon hängde orörlig och nästan
maktlös vid sin följeslagerskas arm, som förgäfves sökte lugna och
ingifva henne mod genom att hviska, "Vi ä’ inne nu, fröken,
och vi måste begagna tiden; sergeanten och korpral’n gå
säkert snart ronden, och det vore synd om den stackars gossen
Halliday blefve straffad för sin beskedlighet."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
