Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
domare; och på en tid, då rättvisan i alla dess grenar är
så förderfvad som nn, vill jag hellre förlora mitt lif genom
öppet militäriskt våld, än mista det genom någon lagkarls
godtyckliga hokus-pokus, som begagnar sin kunskap om de
författningar, hvilka blifvit utfärdade till vårt beskydd, för att förvrida
dem till vårt förderf."
"Ni är förlorad — ni är förlorad, om ni skall utföra er
sak inför Claverhouse!" sackade Edith; "att förgöra allt ända
intill ringaste roten var hans mildaste uttryck. Den olycklige
Erkebiskopen var hans förtrogna vän och ungdoms-beskyddare.
’Ingen ursäkt, ingen undanflykt,’ sade hans bref, ’skall rädda
hvarken dem som varit invecklade i dådet, eller de som gifvit
dem bistånd och beskydd, från lagens hårdaste straff, ända tills
jag tagit så många lif till hämd för detta gräsliga mord, som
den gamle mannen hade grå hår på sitt vördnadsfulla hufvud.’
Hvarken nåd eller förbarmande är att vänta af honom."
I det ytterliga bekymmer hvaraf de båda älskande
gre-pos, utan att vara i stånd att uttänka ett botemedel deremot,
vågade Jenny Dennison, som hittills förblifvit en tyst åhörarinna
af samtalet, att framkomma med ett råd.
"Med nådig frökens och unga Mr Milnwoods tillåtelse,
få vi inte förlora tiden. Låt Mr Henry ta’ min plaid och
kjortel; jag ska’ ta’ af mig dem i den mörka vrån, om han låfvar
att inte se sig omkring. Se’n kan han gå bakefter Tom
Halliday, som ä’ halfblind af öl, och jag ska’ visa honom en säker
väg att komma ut ur Borgen, medan Nådig fröken helt tyst går
till sitt eget rum och jag, insvept i hans grå röck och med hans
hatt på hufvu’t, föreställer fången tills kusten ä’ klar, då jag
vill ropa in Tom Halliday och laga att han släpper mig ut."
"Släppa er ut?" sade Morton; "de skola låta er umgälla
det med ert lif."
"Det har ingen fara," svarade Jenny; "Tom vågar för
sin egen skull inte säga att han släppt någon in, och jag ska’
hjelpa honom att hitta på något annat sätt att förklara er flykt."
"Anfäkta, skall ni det?" sade skildt vakten, i det han
plötsligt öppnade dörren; "om jag ä’ halfblind så är jag åtminstone
inte döf, och ni bör inte öfverlägga om en rymning alldeles så
högt, om ni vill gå i land med den. Se så, marsch, Mrs
Janet — rapp takt — trafva på, det fan anfäktar’t — Och ni
mamsell slägting, — jag vill inte fråga er om ert verkliga namn,
ehuru ni höll på att spela mig ett sådant satans spratt — men
jag måste göra rent hus; blås derföre till reträtt, så framt ni
inte vill att jag skall ropa på vakten."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
