Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
da grannlagenhet henne att inse den fördel, som ett ungt,
vackert fruntimmer ger en ung karl öfver sig, då hon tillåter
honom att göra henne sig förbunden; och hon skulle varit ännu
obenägnare att utbedja sig någon gunst af Lörd Evandale, som
han af skäl, hvilka framdeles skola anföras, bland CIydesdale’s
sqvaller-kärringar gick för hennes friare, och hon ej kunde dölja
för sig sjelf, att det behöfdes ganska liten uppmuntran för att
förverkliga gissningar, hvilka hittills saknat all grund. Detta
var så mycket mer att befara, som Lörd Evandale, i händelse
han gjorde någon formlig förklaring, hade all sannolikhet för
sig att blifva understödd af Lady Margrethas och hennes
öfriga vänners inflytande, och hon ej skulle hafva någonting att
ställa emot deras böner och myndighet, utom ett förutfattadt
tycke, hvars erkännande hon visste skulle vara lika farligt som
gagnlöst. Hon beslöt derföre att afvakta utgången af sin
onkels bemedling, och först i händelse den skulle misslyckas, hvilket
hon trodde sig snart få erfara genom den öppenhjertiga
veteranens ord eller blickar, ville hon, som ett sista försök,
använda sitt inflytande öfver Lörd Evandale till Mortons förmån.
Hon hölls ej länge i ovisshet i fråga om framgången af sin
onkels anhållan.
Major Bellenden, som, skrattande och pratande med de
militäriska gäster hvilka sutto i hans grannskap, gjort les honneurs
vid sin ända af bordet, var nu, efter måltidens slut, i
tillfälle att lemna sin plats och närma sig Öfversten, i det han
bad sin nièce presentera sig för honom. Som Majoren hade
ett aktadt namn och en välkänd karakter, råkades de båda
krigarne med uttryck af ömsesidig högaktning, och Edith såg med
klappande hjerta sin åldriga slägting aflägsna sig ifrån det
öfriga sällskapet och med sin nya bekantskap draga sig undan till
en af de hvälfda fönster-fördjupningarna i salen. Hon gaf akt
på deras samtal med ögon som nästan förblindades af väntans
ifver, och med en iakttagelse-förmåga, som ännu mera skärptes
af hennes inre själs-ångest, kunde hon af de åtbörder hvarmed
de beledsagade sitt tal, gissa till utgången af onkelns bemedling
för Henrik Morton.
Det första uttrycket i Claverhouse\s ansigte röjde denna
öppna och tjenstvilliga artighet, som innan den ber att få veta
beskaffenheten af den äskade gunsten, tyckes säga, huru
lycklig den anlitade skall blifva att göra sig supplikanten
förbunden; men allt efter som samtalet fortgick, blef Öfverstens
panna allt mörkare och strängare, och ehuru hans anletsdrag ännu
bibehöllo uttrycket af den fullkomligaste höflighet, antogo de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
