Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
hvad han alltid måste blifva — en kär och vårderad vän för
alla i detta slott."
"För cdlaf upprepade han med ett vemodigt eftertryck
på ordet. "Men låt så vara — allt hvad som omger er är
kärt och dyrbart för mig, och jag värderar följaktligen deras
bifall. Jag hyser inga sangviniska förhoppningar om vår
framgång. Vi äro så fåtaliga, att jag ej vågar hoppas på ett så
skyndsamt, så oblodigt och så tryggt slut på dessa olycksaliga
oroligheter. Dessa män äro enthusiastiska, beslutsamma och
förtviflade, samt hafva anförare som ej äro alldeles oförfarna i
krigsväsendet. Jag kan ej afhålla mig från att tro, det vår
Öfverstes häftighet förleder honom att nästan förhastadt föra oss emot
dem. Men det finns få som ha’ mindre skäl att frukta faran
än jag."
Edith hade nu det tillfälle hon önskade att utbedja sig
den unga adelsmannens bemedling och beskydd för Henrik
Morton, och det tycktes äfven vara den enda återstående utväg,
hvarigenom han kunde blifva räddad undan ett hotande förderf;
men hon kände likväl i detta ögonblick, att hon genom en
sådan bön missbrukade en älskares tillgifvenhet och förtroende,
hvars hjerta låg lika öppet framför henne, som om hans mun
uttalat en tydlig förklaring. Kunde hon med heder uppmana
Lörd Evandale att bistå en rival? Eller kunde hon med
klokhet framställa en sådan anhållan, eller ställa sig i någon
förbindelse till honom, utan att gifva anledning till
förhoppningar, som hon aldrig kunde förverkliga? Men ögonblicket var
för tvingande att tillåta någon tvekan, eller ens någon af
dessa förklaringar hvarmed hennes anhållan eljest torde blifvit
beledsagad.
"Jag skall blott förordna om den der unga karlen," sade
Claverhouse från andra ändan af salen, "och sedan Lörd
Evandale — ehuru det gör mig ondt att afbryta ett angenämt
samtal — måste vi sitta upp och bege oss af. — Bothwell,
hvarför för ni inte hit fången? — Och, hör på, låt två rotar ladda
sina karbiner."
Edith trodde sig i dessa ord höra dödsdomen uttalas
öfver sin älskare, och lösslet sig med ens från det tvång, som
hittills bundit hennes tunga.
"Mylord Evandale," sade hon, "denna unga man är en
synnerlig vän till min onkel ■—■ ert inflytande måste vara stort
hos er Öfverste — låt mig bedja er om er bemedling till hans
förmån — ni skall derigenom göra er min onkel på det
högsta förbunden."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
