Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
"För er skull?" sade Morton, ur stånd att afhålla sig
från att hysa något deltagande för en historia, som tycktes
hafva så mycken likhet med hans egen.
"Ja, just så, Milnwood," svarade Cuddie; "för den
stackars flickan fick låf att komma till mig, genom att hon ställde
sig in hos den lymmeln — anfäkta honom, att jag skulle säga
så — också bad hon Gud vara med mig och ville stoppa
pengar i hand på mig; och jag ä’ säker på att det var halfva af
hennes lön; ty hon gaf ut den andra hälften till mössa och
band, för att häromdagen gå och se oss skjuta på papegojan."
"Och tog ni emot dem, Cuddie?" sade Morton.
"Nej, minsann jag det gjorde, Milnwood; jag var en sådan
narr, att jag kasta’ dem tillbaks åt henne — mitt hjerta var
för fullt för att vilja ha’ henne att tacka för någonting, se’n
jag sett den der slyngeln slaska och kyssa henne. Men jag var
en stor narr, som inte tog dem; för de kunde ha’ varit mor
och mig till en god hjelp, och hon skall använda alltsammans
på bjeffs och strunt."
En djup och lång tystnad följde. Cuddie var sannolikt
sysselsatt med att ångra sitt afslag på sin älskarinnas
frikostighet, och Henrik Morton med att begrunda, af hvilka
bevekelsegrunder eller på hvilka vilkor Miss Bellenden lyckats utverka
Lörd Evandale’s bemedling till hans förmån.
Var det ej möjligt, framkastade hans nyvaknade
förhoppningar, att han’gifvit en förhastad och orättvis tydning åt
hennes inflytande öfver Lörd Evandale. Borde han klandra henne
så strängt, om hon för hans skull nedlåtit sig till förställning,
och tillåtit den unga ädlingen att hysa förhoppningar, hvilka
hori ej hade någon afsigt att förverkliga? Eller om hon vädjat
till det ädelmod, som Lörd Evandale ansågs äga, och
förplig-tat hans heder att beskydda en gynnad rival?
Men de ord han råkat höra, återkommo likväl allt
emellanåt för hans hågkomst, med en smärta, som liknade en
huggorms bett.
"Ingenting som hon kunde vägra honom! — var det väl
möjligt att afgifva en bestämdare förklaring af sitt förtycke? Den
jungfruliga grannlagenheten kunde ej gerna gifva kärlekens språk
ett starkare uttryck. Hon är helt och hållet och för evigt
förlorad för mig, och ingenting återstår mig numera, utom att
hämnas mina egna oförrätter och de, som stundligen tillfogas mitt
fädernesland."
Cuddie hade synbarligen, ehuru med mindre förfining,
varit upptagen med en dylik tankeföljd, ty han frågade plötsligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
