Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
"Min kammartjenare, Cuddie?" svarade Morton; "ack, det
vore en klen befordran, äfven om vi vore i frihet."
"Jag vet hvad ni menar — att derföre att jag ä’
bond-född, skulle jag skämma ut er för folk; men ni ska’ veta att
jag inte ä’ så bortkommen heller; ty det ha’ aldrig funnits
nånting som gjorts med hand, som jag inte lärt mig rätt fort, utom
läsa, skrifva och räkna; men det finns inte min make i att slå
båll, och i att fäkta med bredsvärdet kan jag mäta mig med sjelfva
korpral Inglis. Jag har krossat hans skalle en gång förr, för
allt hvad dryg han nu rider bakom oss. — Men ni lär väl inte
ärna stanna här i landet? —" sade han, i det han tystnade och
afbröt sig sjelf.
"Sannolikt inte," svarade Morton.
"Nå, det qvittar mig lika; för ser ni, jag ärnar skaffa
mor till hennes gamla suckande syster, moster Meg, på
Gallow-gate i Glasgow, och se’n hoppas jag att de hvarken ska’ bränna
henne som en hexa, eller låta henne förgås af brist på mat,
eller hänga upp henne som en gammal whig-käring, för de
säger att Borgmästarn ä’ mycket mån om så’na stackars varelser.
Och se’n ska’ ni och jag gå och göra vår lycka, lik folket i
de tokiga gamla sagorna om Jack Jättedödarn, och Valentine
och Orson; och vi ska’ komma tillbaks till glada Skottland, som
det står i visan, och jag ska’ ta’ till plogen igen och köra så’na
fåror på Milnwoods vackra åkrar, att det ska’ bli’ lust och
glädje att se på’t."
"Jag fruktar för, min kära Cuddie," sade Morton, "att ni
aldrig mer kommer tillbaks till er gamla sysselsättning."
"Tyst, sir — tyst, sir," svarade Cuddie, "det ä’ alltid godt
att söka hålla sig vid friskt mod, och ett lika redlöst skepp ha’
kommit i land en gång förr. — Men hvad ä’ det jag hör? —
må jag aldrig bli’ salig, om min gamla mor inte håller på att
predika igen! Jag känner till ljudet af hennes text, som låter
alldeles som när vinden piper genom kammarn; och nu börjar
Kettledrummle också på — Herre Gud! om soldaterna bli’
onda, slå de ihjäl dem begge två, och oss för sällskaps skull!"
Deras vidare samtal afbröts här af ett bölande ljud, som
höjdes bakom dem, hvari predikantens röst, i samklang med den
gamla qvinnans, utstötte toner, som liknade en basuns
brummande, förenade med gnällandet af en sprucken fiol. I början
hade de båda åldriga martyrerna åtnöjt sig med att sins
emellan beklaga sig med dämpade uttryck af harm och förtrytelse;
men allt efter som de meddelade sig med hvarandra, blef kän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
