Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•207
den aflidne ägarens karakter och tänkesätt, funnos äfven några
andra, som visade den i en helt annan dager än vi hittills
framställt den för läsaren. I en lönnflcka i boken, hvilken Morton
först efter mycket besvär upptäckte, funnos nemligen ett par
bref skrifna med en vacker fruntimmersstil. De voro daterade
för ungefär tjugu år tillbaka, utan någon utanskrift och endast
undertecknade med initial-bokstäfver. Vid den flyktiga
granskning Morton hade tid att egna dem, märkte han att de
innehöllo de sirliga men likväl varma uttrycken af en qvinnlig
Ömhet, ställda till ett föremål, hvars svartsjuka de bemödade sig
att lugna, och öfver hvars häftiga, misstänksamma och otåliga
lynne brefskrifverskan mildt tycktes beklaga sig. Bläcket i dessa
handskrifter var bleknadt af tiden, och oaktadt den stora
omsorg som synbarligen blifvit använd på deras bevarande, voro
de på ett par ställen så nötta att de voro oläsliga.
"Det gör ingenting, jag kan dem utantill," stod skrifvet
på kuvertet till det mest skadade.
Jemte dessa bref fanns en hårlock, inlagd i ett papper
med några verser, hvilka tydligt voro skrifna med en känsla,
som i Mortons tanka försonade poemets ovårdighet och de
konstlade liknelser hvarmed det enligt tidehvarfvets smak
öfverflö-dade. Det var af följande lydelse: —
Din färg är lika ren, du dyra skatt,
Som när du bands den minnesrika natt,
Till mystisk krans, då rodnande till mig
Min Agnes hviskade: ’Jag älskar dig!1 —
Se’n denna stund du städse hvilat här
Invid mitt bröst, som vilda flammor när,
Som tärs af hatets och af hämdens qval,
Som Ur en afgrund, rik på synders tal;
Der blodet rörs som upprörd ocean,
Och hjertat skälfver lik en vred vulkan. —
Ack! när i slikt klimat du kan bestå,
Och fläckfri bibehålla dig ändå,
Du skulle äfven der, min Agnes, härdat ut,
Och segrat öfver ondskans makt till slut. —
Min väg jag då ej vandrat grym och vild,
Om hon mig beledsagat, englamild.
Ej jord, ej Himmel stötte mig från sig
Om hon fått lefva för att älska mig!
För mig då vore icke denna verld
En tummelplats, — mig gladde ej dees flärd!
Ej i den yra jagten lättsinnt fri,
Jag hade störtat mig med raseri!
Mitt enda nöje vore icke då
Att rusa fram, förfölja, nederslå,
Och se^i från offret kall och liknöjd gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
