Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•239
karakter, sedan den blifvit blandad och ställd i strid med andra
pligter och känslor. Då han öfvervägde de särskildta
omständigheterna af denna plötsliga förvandling, de förhållanden
hvarifrån den ledde sitt ursprung, och de möjliga följderna af den
bana han beträdt, förjagades den bäfvan af naturlig ängslan
som för ett ögonblick genomilat hans själ, af en flamma af stolt
och högsinnt sjelfFörtroende.
"Om jag faller," sade han, "skall jag falla ung, med mina
bevekelsegrunder misstydda och mina handlingar ogillade af dem,
hvilkas bifall är mig dyrbarast; men fosterlandskärlekens och
frihetens svärd är i min hand, och jag skall hvarken falla
nesligt eller ohämnad. Må man utställa min kropp och stegla
mina lemmar; men andra dagar skola komma, då vanäran af
domen skall återfalla på dem som fällt den, och den Himmel,
hvars namn så ofta vanhelgats under detta onaturliga krig, skall
bevittna renheten af de bevekelsegrunder hvaraf jag varit ledd."
Då Henrik framkom till Milnwood, tillkännagaf hans
bult-ning på porten ej längre den medvetna räddhågan hos en
yngling, som varit ute öfver föreskrifven tid, utan tryggheten hos
en man, som är i full besittning af sina egna rättigheter och
herre öfver sina egna handlingar — djerf, fri och bestämd.
Porten öppnades varsamt af hans gamla bekanta, Mrs Alison
Wilson, som studsade tillbaka då hon varseblef den krigiska
på-helsarens stålhjelm och svajande fjäderbuske.
"Hvar är min onkel, Alison V" sade Morton, leende åt
hennes förskräckelse.
"Herre min Gud, Mr Harry, är det ni?" genmälde
gumman. "Minsann, kom ni inte hjertat att hoppa upp i
halsgropen på mig — men det kan inte vara ni sjelf, för ni ser längre
och manligare ut än förr."
"Det är likväl jag sjelf," svarade Henrik, i det han log
och suckade på en gång; "jag tror den här drägten kommer
mig att se längre ut, och de här tiderna göra män af pojkar,
Ailie."
"Ja, nog ä’ det bedröfliga tider, det ä’ då visst och sannt,"
utropade gumman; "och, ack att ni skulle bli’ blottställd för
dem! men hvem kan hjelpa’t? — ni blef handledd illa nog,
och som jag alltid sa’ till er onkel, om man trampar på en
mask, så kröker den sig."
"Jag vet att ni alltid var min förespråkerska, Ailie, och
inte tillät någon annan att klandra mig än ni sjelf. — Men
hvar är min onkel?"
"I Edinburgh," svarade Alison. "Den goda herrn tyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
