Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•265
de då skola äga öfvervigten i rådet; ty fastän Langcale alltid
gällt för att tillhöra det hederliga och förnuftiga partiet, kan
han likväl ej bestämdt eller med fog kallas hvarken fågel eller
fisk, eller god böckling — hvem helst som har det starkare
partiet, har äfven Langcale."
Sålunda slutade den hederliga Mr Poundtext sin
nedslående berättelse, i det han upphäfde en djup suck vid tankan på
den fara hvari han var försatt, emellan oförnuftiga motståndare
inom dem sjelfva, och den gemensamma fienden utanföre.
Morton uppmanade honom likväl till tålamod, lugn och sans,
underrättade honom om den goda förhoppning han ägde att
utverka fred och pardon förmedelst Lörd Evandale, och framhöll
för honom den låfvande utsigten, att han skulle få återvända till
sin Calvin i pergamentsband, sin aftonpipa och sin mugg lifvande
öl, alltid likväl under den förutsättning att han ville lemna sitt
kraftiga stöd åt de åtgärder, som Morton vidtagit till
åstadkommandet af en allmän fred. Sålunda understödd och tröstad,
beslöt Poundtext att hjeltemodigt afvakta Cameronianernas ankomst.
Burley och hans bundsförvandter hade sammandragit en
betydlig styrka af dessa sekterister, som besteg sig till omkring
ett hundra ryttare och femton hundra man fotfolk, hvilka voro
af ett dystert och strängt utseende, ett otillgängligt lynne, samt
uppblåsta af andligt högmod och sjelfförtroende, såsom män
hvilka trodde att saligheten var deras uteslutande arfvedel, och
ansågo alla andra Kristna, hvilkas trosmeningar aldrig så litet
skiljde sig från deras egna, såsom i sjelfva verket föga bättre än
förtappade och förkastade. Dessa män intågade i det
Presbyterianska lägret, snarare såsom tvetydiga och misstänkta
bundsförvandter, eller möjligen motståndare, än såsom män, hvilka med
själ och hjerta hängifvit sig åt samma sak och blottställt sig
för samma faror. Burley aflade ej något enskildt besök hos sina
embetsbröder, och meddelade sig ej med dem angående deras
gemensamma angelägenheter på annat sätt, än att han skickade
dem en kort inbjudning att samma afton infinna sig i
Krigsrådet för att deltaga i en allmän rådplägning.
Vid sin ankomst till församlings-stället funno Morton och
Poundtext att deras embetsbröder redan intagit sina platser.
Några kalla helsningar vexlades mellan dem, och det var lätt
sedt att ingen vänlig öfverläggning åsyftades af dem som
sammankallat rådplägningen. Macbriar, hvars hetsiga ifver vid alla,
tillfällen dref honom att träda i spetsen, var äfven nu den som
först tog till ordet, i det han bad att få veta på hvems befall-
FANATISMEN. * ®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
