Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•285
att Basil Olifant samlat flera gods-ägare och förmögna personer
i vestra grefskaperna, och är under marsch för att förena sig
med de upproriska?"
"Basil Olifant!" sade Hertigen; "hvad är det för en?"
"Han är närmaste manliga arfvinge till den aflidne
Grefven af Torwood, och missnöjd med styrelsen, derföre att hans
anspråk på godsen blifvit underkända till Lady Margretha
Bel-lendens förmån. Jag gissar att det är hoppet att komma åt
arfvet som satt honom i rörelse."
"Må hans bevekelse-grunder vara hvilka som helst,"
svarade Monmouth, "så måste han snart åtskilja sina följeslagare;
ty denna armé är alldeles för mycket sprängd för att kunna
samlas igen. Ännu en gång derföre befaller jag er, att låta
upphöra med förföljandet."
"Det är ers Nåds sak att befalla och vara ansvarig för
edra befallningar," svarade Dalzell, i det han motsträfvigt gaf
ordres om att inställa förföljandet.
Men den hetsige och hämdgirige Claverhouse var redan
för långt borta för att höra återkallelse-signalen, och fortsatte
rastlöst förföljandet med sitt kavalleri, i det han skingrade och
nedhögg alla insurgent-hopar som råkade i hans väg.
Burley och Morton blefvo båda förda ifrån slagfältet af
den förvirrade strömmen af flyktingar. De gjorde ett försök
att försvara Hamiltons gator, men medan de sökte förmå de
flyende att hålla stånd, träffades Burley af en kula, som
krossade hans högra arm.
"Må den hand förtvina som skjöt det skottet!" utropade
han, i det svärdet, som han svängde öfver sitt hufvud, nedföll
maktlöst till hans sida. "Jag kan ej slåss längre."
Derpå vände han om sin häst och drog sig ur förvirringen.
Äfven Morton insåg nu, att fortsättandet af hans fruktlösa
bemödanden att samla de flyende, endast kunde sluta med hans
egen död eller fångenskap, hvarföre han drog sig ur trängseln,
åtföljd af den trogna Cuddie, och som de voro väl beridna,
satte de öfver ett par inhägnader och kommo ut på öppna fältet.
Från den första höjd de nådde under sin flykt, sågo de
sig tillbaka, och varseblefvo hela trakten uppfylld med deras
flyende kamrater och de förföljande dragonerna, hvilkas vilda
skrik och hurrarop, under det de affärdade de hopar som de
upphunno, gällt fördes uppåt höjderna, blandade med deras
offers jemmer-skrän.
"Det är omöjligt att de kunna hålla stånd." sade Morton.
"IIufvu’na knippsas af dem lika qvickt som jag skulle bita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
